Semesterblogg III

B & B & B
Att George W Busch är besatt av idéen av att fullfölja sin far, George Busch politiska gärning vet vi sedan länge. Inget särskilt med det, det finns gott om duktiga pojkar som bara lever för att bli uppmärksammade och klappade på huvudet av pappa. Att han dessutom ser sig som utsänd av Gud förstärker bilden av galenpanna. Men inte nog med det. En bärande linje i George W Busch politiska framtoning är martyrskapet. Han är hotad, han är förföljd, han är utsatt för en världsomspännande konspiration. Muslimer förföljer honom ständigt, överallt och vart han sig i världen vänder står al qaida där och visar sina tänder.
Är detta den nya tidens modell för politiskt ledarskap? Kanske är det så, det gäller att framstå som förföljd, som någon slags minoritet, det gillas högt av massmedia. Om man inte är homosexuell, inte kvinna, inte invandrare, inte villaägare, inte särskilt avvikande på något tydligt sätt får man skapa sig en egen minoritetsgrupp, som till exempel förföljd amerikansk president, en liten och ständigt utsatt minoritet. Då öppnas spalterna i världspressen, TV-kamerorna går varma och ur radion knastrar utrikeskorrespondenter som tror att de är 2000-talets Arne Thorén.
Alltså, Gerge W Busch visar upp starka drag av psykisk och mental ohälsa, det minsta han skulle behöva är en privat terapeut. Är han samtidigt det nya seklets modell för politiskt ledarskap? Galen och framgångsrik! Eller är det så att alla politiker med efternamn som börjar på B besitter samma typ av ledarskapsgener? Nej så kan det inte vara, vår justitieminister är ju en typisk lagspelare, eller är det han som är undantaget?

Förföljd minoritet
Helt i strid med mediernas normala behandling av förföljda minoriteter är de långtidssjukskrivna totalt ute i kylan. Ingen visar dessa olycksdrabbade människor någon sympati. Till varje pris ska de ut och jobba annars ska dom bestraffas med sänkt ersättning från Försäkringskassan. Detta är helt politiskt korrekt! Fan ta dom knäppskallar som drabbas av cancer, MS, Parkinssons sjukdom, hjärtinfarkt eller bryter armar och ben hemma i köket eller i en simpel bilolycka. De enda långtidssjuka som det verkar vara synd om är hyperaktiva äventyrare som bryter nackar och ryggar när de dyker på grundt vatten, ramlar utför bergssidor eller drar i felt tamp på fallskärmen.
Den fina svenska traditionen att solidariskt ta ansvar för att de som drabbas av sjukdom ska få bästa möjliga vård, bästa stöd för rehabilitering så att sjukdomen eller handikappet i så liten mån som möjligt lägger hinder för att den sjuke ska kunna fungera i hem, familj och i bästa fall på arbetsmarknaden angrips ständigt av högeregoisterna.
Jag säger bara till er som finansierar och producerar dessa förnedrande, förklenande och kränkande rapporter om långtidssjuka och handikappade, må ni brinna i helvetet!

Socialdemokratiskt misslyckande
Senast i söndags träffade jag Benke Winroth, facklig företrädare för SKTF:s medlemmar på bredbandsföretaget STOKAB. Han avslutade sin tidiga semester med att fira sin födelsedag. Solbränd, strålande och som vanligt charmerande trevlig.
Nu är Benke tillbaka på jobbet, blek under solbrännan, ledsen och förbannad tillsammans med arbetskamrater som bryts ned alltmer av det senaste året som präglats av uppsägningar, lönesänkningar, tvister och en snabbt ökande otrivsel.
- Finns det ingen som tar det politiska ansvaret för STOKAB och dess personal, undrar Benke på telefon hit upp i fjällvärlden. Benkes undran är befogad. För två år sedan tillträdde en ny styrelseordförande, en av socialdemokratins verkliga tungviktare, en f.d. socialdemokratisk stadsdirektör blev styrelsesuppleant. Senare spetsade staden styrelsen med sin egen utrikesminister, tillika biträdande finansborgarråd. Ändå lyckas den, likaledes för två år sedan rekryterade, VD:n ställa till totalt kaos i bolaget. Bortåt hälften av alla anställda har försvunnit från företaget, flertalet uppsagda. Andra har fått sina löner kraftigt sänkta i strid med gällande lagstiftningen enligt SKTF. Rapporter har presenterats som visar att en stor majoritet av personalen saknar förtroende för ledningen och att de som är kvar mår allt sämre för varje dag som går.
Jag är socialdemokrat och f.d. styrelseledamot i STOKAB AB, just nu flammar skammens rodnad över mina bleka kinder.

Semesterblogg II

Svalt i skuggan, hett i solen, perfekt fjällväder i slutet av juni. När jag lämnade Stockholm i måndags publicerade Aftonbladet äntligen den efterlängtade(?) första artikeln i serien som Peter Kadhammar jobbat med de senaste två månaderna. Stannade i Färila längst upp i nordvästra Hälsingland och köpte glass och Aftonbladet. Fick således ta del av Kadhammars första del i artikelserien. Inte särskilt upphetsande, inte ens en enda nyhet för de flesta. Här i västra Härjedalen, 25 mil bortom Färila finns inte Kadhammars texter med i kvällstidningen, så avlägset är Stockholm att kvällstidningarna knappt orkar skicka några ytterst tunna exemplar till denna del av Sverige.
Lika bra det, köper ändå Aftonbladet, för seriernas skull. Rätt skönt att slippa stockholmsskvallret. Ändå är det fantastiskt att det når upp till Färila. Lika märkligt som att två stockholmspolitiker tror att de är intressanta i Almedalen nästa vecka.

En positiv överraskning dock. Inköpte en 3G-telefon med Teliaabonnemang innan resan till fjällvärlden. Telia påstår på sin hemsida att deras 3G-nät täcker även västra Härjedalen. Det stämmer faktiskt! Nu bor jag i och för sig centralt Funäsdalen, någon kilometer utanför samhället syns inte röken av 3G-access. Men ändå, mina vistelser i Funäsdalen blir enklare och
mer konfortabla från och med nu.

Annars är denna vackra del av landet bortglömt av de flesta. Något riktigt bredband till rimligt pris lär det inte bli här de närmaste åren trots att kommunen har goda ambitioner.
Såg också i en utredning från Motormännen att en tvåbarnsfamilj här betalar drygt 18.000 kronor mer per år för resor än motsvarande familj i storstockholmsområdet. Min bofasta granne berättade att när hans fjortonårige son behövde glasögon blev det två resor till Östersund tur och retur, sammanlagt 92 mil. En dryg tusenlapp bara i bensinkostnad. Tag fram kartboken och mät upp 92 mil från Stockholm och söderut får du en hyfsad uppfattning om avstånden häruppe.

Det är klart att man imponeras av denna kommun med en yta som Skåne och bara drygt 11.000 invånare, många gamla och de flesta som jobbar är dåligt avlönade. Trots det klara man av att hålla en god service som fungerar även när alla 40.000 turistbäddar är fyllda av 08:or och andra främlingar.
Dom är väl värda varenda skatteutjämningskrona som hamnar här.

En fiskmås som förirrat sig ända hit upp i fjällvärlden väste i mitt öra att Stokabs VD sedan två år, allmänt kallad "Drutten" bokat företagets lyxiga villa på Sandhamn lagom till Gotland Runt. Märkligt att Stokab som sägs vara ett bolag på dekis har råd att hålla sig med detta enligt uppgift så tjusiga sommarställe samtidigt som man sänkt lönerna för 30-talet anställda.
Detta kan väl knappast vara en rötmånadshistoria redan i slutet av juni?

Kanske det är idé att slå sig ned här i fjällvärlden, människorna här verkar så lugna och harmoniska. Såg just på min promenad till affären att pastorsexpeditionen mitt i byn är till salu. Skulle kunna bli ett förstaklassens Internetcafé om jag bara lyckas fånga in någon bra radiolänk på väg ut mot cyberspace.

Semesterblogg 1

Läste i någon tidning att en ökänd hyresvärd fått sin andra fastighet i Traneberg satt under tvångsförvaltning. Jag träffade på vederbörande för c:a tio år sedan och skrev en gång nedanstående berättelse över hennes verk. Av mig och många hyresgäster kallades hon
Parfymtanten
"En av de märkligaste människor jag mött och en av de värsta fastighetsägare jag träffat. Första mötet varade i tre timmar. Förvarnad av kollegor att hon var en hopplös person bestämde jag mig för att ge henne gott om tid att berätta om sitt ärende. Jag ville inte döma henne "ohörd". Ärendet gällde upprustning med stambyten i en av hennes fastigheter. Efter att noga förklarat för henne vad som gällde och hur hon borde hantera samrådet med hyresgästerna hade jag en stark känsla av att hon inte förstått någonting. Jag frågade då om hon var medlem i Stockholms Fastighetsägarförening (SFF). Då hon svarade jakande bad jag henne söka hjälp där. Vilket hon också gjorde!

En kort tid därefter träffade jag en av Fastighetsägarföreningens jurister och fick frågan om det var jag som skickat Parfymtanten till dom. Naturligtvis svarade jag ja och fick omgående uppmaningen att inte göra det en gång till. Föreningens jurister ville inte ha med henne att göra.
Vid ett tillfälle uppmanades jag (av en jurist från SFF) att skriva till Fastighetsägarföreningens ansvarsnämnd och berätta om Parfymtantens alla övertramp så att föreningen skulle få skäl och underlag för att utesluta henne från Fastighetsägarföreningen. Vid den här tiden hade Hyresnämnden 19 pågående ärenden mot Parfymtanten. Samtliga handlade om tvister med hyresgäster i de två hus hon ägde.

Parfymtanten ser inte mycket ut för världen, är ganska tytslåten och lågmäld men en hejare på att stoppa märkliga meddelanden i hyresgästernas brevlådor och sätta lappar på hyresgästers cyklar, bilar och barnvagnar. I hennes fastigheter är nästan allt förbjudet. Hon bifogar alltid ett par A4-sidor med ordningsregler till hyreskontrakten. Där står att det är förbjudet att röka i lägenheten, även på balkongen, förbjudet att använda parfymerade tvätt- och diskmedel, förbjudet att ha hund, katt eller andra husdjur, förbjudet att ha vapen (även i låsta vapenskåp) och en hel del annat som strider mot hyreslagen.

Parfymtanten tar ut högre hyror än hon har rätt till, hyr ut olagligt i andra hand, vägrar lägenhetsbyten, trakasserar hyresgäster på löpande band och är totalt hänsynslös mot alla hyresgäster."

Det är skrämmande att vem som helst kan köpa och äga flerfamiljshus där många boende har sina hem, utan någon somhelst lämplighetsprövning. Det är lika skrämmande att det ska ta tio år att få helt galna fastighetsägares hus satta under tvångsförvaltning.

Ständigt detta STOKAB

För ett halvår sedan bakade TCO:s ordförande Sture Nordh i ett uttalande ihop STOKAB och Ryanair när han talade om arbetsgivare som struntar i eller försöker kringå våra arbetsmarknadslagar. Att detta uttalande inte resulterade i någon större aktivitet från Stadshus AB är i sig förvånande.

Nu väntar en stämning i Arbetsdomstolen för STOKAB:s brott mot kollektivavtalslagen.
SKTF:s stockholmsavdelning har sin bild klar för sig:
"Ansvaret för att konflikten på Stokab, efter nästan ett års förhandlande, nu hamnar i arbetsdomstolen vilar på Stokabs ledning, d.v.s. vd och styrelse. Ett tungt ansvar för bolagets handlande och förhållningssätt bör dock läggas på den administrativa och politiska ledningen i koncernstyrelsen som vi menar direkt eller indirekt sanktionerat bolagsledningens agerande."

Det är hårda ord som knappast kan tigas bort.

För bara tre år sedan minns jag ett möte med tjänstemän på ITU (Internationella Teleunionen) i Geneve. Med lyriska blickar pratade de om STOKAB som den stora förebilden för hantering och utbyggnad av den moderna fiberoptiska infrastrukturen. STOKAB var det goda exemplet som många kommuner och regioner i hela världen visade stort intresse för.

Alltså, från förebild till avskräckande exempel på mindre än tre år. Knappast någon ära i detta för staden som vill vara The Capital of Scandinavia.

I gått minne finns också den omtvistade uppsägningen av Stockholm Vattens VD, hon som skött sitt uppdrag på ett utomordenligt sätt i 17 år, men fick sparken för att hon tog ett beslut helt i linje med koncernens intentioner, formellt fel, ja, men ändå rätt. Samtidigt som en annan VD kan bryta mot lagar och sitta kvar.

Kungsholmen 1917

Strax före fem på morgonen är det plaskvått i gräsmattan när jag med paraply i handen går på den lilla bron över diket in i skogen för att tömma blåsan på nattens samlade urin. Kall och blöt juni 2005.
Funderar vidare på bostadsrättssocialismen och påminner mig en höst för snart 20 år sedan då jag ägnade tiden åt att läsa den stockholmska hyresgäströrelsens protokoll från tidernas begynnelse. Första mötet hölls 1917. Många timmar i dammiga arkiv, hyllmeter med pärmar, lådor och kartonger med bilder. Spännande.

Bland pionjärerna mötte jag Elin, gift med en av fackföreningsrörelsens stora profiler, Victor, en tidig socialdemokratisk ombudsman och Mårten, liberal idealist.

Vid tiden för rotandet i arkiven mötte jag också Dagmar som då bodde på Fleminggatan. Dagmar var född 1918, i en kolonistuga på Hornsberg, hennes första säng var pappans verktygslåda. Kolonistugan hade hennes föräldrar fått hyra som tillfällig bostad då de väntade barn. Den låg i alla fall vackert nära Ulvsundasjön. Högt ovanför koloniområdet på stadshagsklippan fanns en samling nödbostäder, ruckel av plank, plåt och allehanda skrot. På andra sidan Ulvsundasjön vid Huvudsta låg en annan samling av ruckel.

En av hyresgästföreningens stora frågor de första åren var hur hyresgästerna själva skulle kunna bygga bostäder åt sina medlemmar. Något större hopp om att få den helt marknadsreglerade bostadssektorn att fungera så att vanliga människor skulle få ändamålsenliga bostäder till skälig kostnad och rimlig trygghet fanns inte.

Det stora problemet för hyresgästernas eget byggande var att skaffa startkapital. Elin, Victor och Mårten var synnerligen kreativa och fastnade för den djärva idéen att ordna ett bostadslotteri. Efter åtskilliga skrivelser och ansökningar till olika statsförvaltningar fick Hyresgästföreningen i Stockholm tillstånd till lotteriet. Priserna var fantastiska! Högsta vinsten var en nybyggd trerumslägenhet i Alvik, andra och tredje vinsterna var två mindre lägenheter, också i Alvik. Därefter följde flera vinster med möbler och bohag. Naturligtvis blev lotteriet en succé. Nu fanns kapital för byggande av större projekt. Men hur skulle detta organiseras?

Det gällde ju att kunna bygga länge, långsiktigt och mycket. Bristen på bostäder var enorm. Bärande var idén om att husen skulle ägas av medlemmarna genom en förening. Medlemmar skulle spara pengar i en gemensam kassa till förmånliga villkor, lån till medlemmar skulle beviljas till betalande av insats när en lägenhet erhölls.

Hyresgästernas Spar- och Byggnadskassa, HSB, bildades 1923.
Detta blev naturligtvis en nagel i ögat på den politiska högern, fastighetsägare, banker och andra finansiärer som utan konkurrens kunnat suga pengar av och spekulera i fattiga människors boende. I detta perspektiv är det oerhört märkligt att dagens moderater och andra marknadsliberaler talar sig varma för bostadsrätten.

Sannolikt förstår dom inte, eller kanske till och med förnekar, att de omvandlade hyresrätterna idag ägs av bostadsrättsföreningarna, att lägenheterna endast är upplåtna med bostadsrätt till föreningens medlemmar. Alltså ett klassiskt kooperativt ägande, där medlemskapet i kooperativet är obligatoriskt. Här finns ingen valfrihet och den medlem som bryter mot kooperativets stadgar förlorar sitt medlemskap och sin lägenhet.

Leve bostadsrätten och socialismen!

Socialismens återkomst

Under senare delen av 1800-talet tågade industrialismen och socialismen in på Kungsholmen. Om inte hand i hand så i alla fall i nära följe. Så växte sig industrin och fackföreningsrörelsen sig starka, sida vid sida, och starkt beroende av varandra. Så småningom började uttåget. Den begränsade tillgången till mark tvingade industrin bort från staden och de fackliga organisationerna gick samma väg tillsammans med sina medlemmar. Andra verksamheter etablerades, sjukhus, förvaltningar och tjänsteföretag. En tjänstemannastadsdel etablerades och befolkningsstrukturen förändrades. Socialismen tonade bort.

Men så händer nå´t. Efter valet 1998 tar en borgerlig majoritet makten i Stockholms stadshus och en högt prioriterad fråga gäller utförsäljning av allmännyttan. Att sälja de gemensamt ägda fastigheterna eller bolagen till privata aktörer på fastighetsmarkanden skulle vara för politiskt riskabelt. Men att sälja till av hyresgäster bildade bostadsrättsföreningar är en strålande idé tycker borgerligheten. Egentligen en helt absurd tanke, högerpartier av olika blå kulörer som bestämmer sig för att aktivt stödja det kooperativa boendet. Dessa partier som genom historien gärna och ofta angripit den äldsta och största bostadskooperativa rörelsen, HSB, så snart de haft tillfälle.

Nåväl, vid mandattidens slut hösten 2002 slog sig borgerligheten för bröstet och var mycket nöjda med försäljningen av stadens gemensamma egendom. Under tiden hade de privata fastighetsägarna sett hur utförsäljnigen av allmännyttan till nya bostadsrättsföreningar trissat upp fastighetspriserna. Naturligtvis passar också dessa av girighet förblindade typerna att sälja sina hus till hyresgästerna. På Kungsholmen har fler privata hyresrätter än allmännyttiga ombildats.

Alltså, privat egendom såldes till kooperativa föreningar. Så uppstod bostadsrättssocialisten.

Vad händer härnäst med bostadskooperativen?
Tyvärr ser det ganska mörkt ut de närmaste åren, särskilt om det blir en borgerlig regering efter valet 2006. Då är risken stor att vi hamnar i en situation som liknar det som hände i början av 1990-talet. Vad jag minns särskilt från tiden 1991-94 är ett gigantiskt svenskt budgetunderskott, låneräntor på mellan 15-18%, fastighetskrasch och finanskris. Men skulle en borgerlig regering nu göra samma misstag som då? Ja, med största sannolikhet. Vi såg den politiken senast i Stockholms läns landsting 1998-2002. Om fyra partier sätter sig i en gemensam regering och alla får uppfylla sina respektive vallöften inklusive skattesänkningar då blir det snabbt hål i kassan, stor skuldsättning och höga räntor.

De idag till låg ränta högt belånade bostadsrätterna kommer att snabbt hamna i ekonomiska svårigheter, bankerna som alltför länge varit rundhänta i sin belåning kommer i kris när bostadsrättsföreningar och bostadsrättsinnehavare inte kan betala sina räntor. Bostadsrättspriserna och fastighetsvärdena rasar. En ny fastighetskris är ett faktum, en finanskris är mycket nära. Precis vad som hände 1992. Skillnaden är att då drabbades fastighetsägare som spekluerat i övervärderade lokalhyror som trissat upp fastighetspriserna i hus med kommersiella lokaler. Många bolag försattes i konkurs, bolagens ägare han i regel rädda det mesta av sina privata egendomar och förmögenheter, men bankerna stod på randen till sammanbrott. Nästa fastighetskris som inträffar 2008 kommer att drabba bostadsrättsfastigheter och bostadsrättsinnehavare.

Det blir det år då socialismen åter visar sig på Kungsholmen. Den fastighetskris som väntar kommer att drabba majoriteten av alla hushåll på öarna. I varje hus finns en fungerande organisation med styrelse och hundraprocentig medlemsanslutning, de kommer inte att sitta stilla eller försöka sig på några enskilda eller privata lösningar. Snart kommer en organisation av bostadsrättsföreningar (knappast HSB eller SBC) att marschera mot banker, finansinstitut
och regeringskvarteren.
En ny era för den demokratiska socialismen inleds.

Det ska bli ett nöje att se när borgerligheten bryter sina nackar i den ideologiska kullerbyttan.

Journalistikens bokstavsbarn

Johan Cronemans artiklar i Dagens Nyheter om bloggandet är intressanta. Trots att han råkat pissa i motvind har han kloka synpunkter. Men Cronemans bloggande kollegor öser galla över hans fräckhet att kritisera deras sätt att dominera bloggvärlden.

"Vi har 8 bloggare! Flest i Svensk press!" basuneras ut i Expressens webbversion. Är det här något innofficiellt mästersap? Skulle 8 bloggar vara något märkvärdigt eller bra? Nej, Expressen med flera har inte förstått någonting.

Jag är mycket intresserad av journalistisk, jag gillar journalister, åtminstone de flesta, de är intressanta och intresserade, oftast seriöst arbetande och med höga ambitioner. Med nöje läser jag tidning och lyssnar på radio (för TV räcker inte tiden till).

Så finns det dessa journalistikens bokstavsbarn, de som ständigt måsta bli sedda, ständigt behöver bli bekräftade överallt och i alla sammanhang. Men jag är inte intresserad av deras snoriga ungar, dubbelarbetande hustrur eller andra privata plattityder. Dessa känslomässigt förkrympta journalister som ockuperade bloggträsket och utropadet det till sitt eget konungarike gjorde att jag tidigt tog avstånd från bloggandet och gissade att det skulle bli en kortlivad kommunikationsyta.

Det visade sig vara en felaktig analys. Nu har jag fått ändra mig, bloggandet kommer att växa både kvantitativt och kvalitativt, snart kommer de "privata" journalistbloggarna att endast vara bizarra inslag i marginalen.

Berusade borgare!!!

På morgontåget till Linköping sitter jag och tänker igenom den lätt absurda debatten i Stockholms kommunfullmäktige i går kväll. Den skulle handla om krogdiskriminering och något förändrade regler vad gäller utskänkningen på stadens krogar. Det kom att handla om allt från helrör till hotellens minibarer i Saudarabien.

Helrör? För 20 år sedan hade ett sådant uttryck i fullmäktigesalen renderat tillrättavisning av ordföranden. Då var det bara Cornelis och hans alkoholistpolare på Södermalm som använde helrör och en halv böj.

Igår stod högerns och borgarklassens högljudda primadonna Kristina Alvendal och argumenterade passionerat för helrör på krogen. För mitt inre öga såg jag hur pulsen steg i portvinstårna hos de äldre damerna på Östermalm.
Dekadent!

Förr försökte borgarklassen att åtminstone utåt hålla en viss stil. Nu verkar dom stupfulla hela gänget. Är detta beteende en följd av att Stockholms kriminella centrum etablerats runt Stureplan?

Ett undantag dock.
Kristdemokraten Hardy Hedman, han både uppträder och ser nyktert på alkoholfrågan och diskrimineringen på krogarna. Kanske är det dags för Hardy att rädda sig ur den alltmer dekadent förvirrade borgerliga aliansen.

Och över ett grönskande Östergötland skiner solen.

Nyktra våldsverkare?

Polischefen Carin Götblad och kriminologen Mårten Landahl meddelar genom media att våldsbrotten visst ökat.Säkert är det sant trots att andra, bland annat kriminologer hävdat annan uppfattning. Det beror naturligtvis på hur man räknar. Landahl har till exempel jämfört 1984 med 2004, ett rimligt tidsspann.Det skulle vara intressant att ta del av en jämförande studie över tillgängligheten när det gällder alkohol och andra droger under samma period. Skulle inte vara förvånande om en liknande kurva över "utvecklingen" skulle framträda.

Hur många våldsverkare är nyktra och propra?
Om detta talas det tyst. Förmodligen finns det statistik som berättar om hur det är ställt med alkohol- och annan drogpåverkan både bland våldsverkare och brottsoffer. Nej, kopplingen mellan alkhol och droger och brottslighet är tydligen tabu. När våldsbrotten är synnerligen grova eller medialt spekulativa är förövaren psykiskt sjuk. Så småningom kryper det ofta fram att den psykiskt sjuka personen också är missbrukare. Då är vi framme vid den klassiska frågan om hönan och ägget.

Verkligheten ser ut så att missbrukare, oavsett drog, genomgår en pesonlighetsförändring som så småningom leder till psykiska defekter. Dock finns inga belägg för att psykiskt sjuka personer skulle vara mer benägna att bli missbrukare än andra individer.
Vänligen kliv ut ur dimman och våga se sambandet mellan ökad alkohol- och drogkonsumtion och ökad våldsbrottslighet.

Kommer plötsligt ihåg att när Karin Söder (c) var socialminister i slutet av 1970-talet så drev hon igenom lördagsstängt på systembolaget (något jag på den tiden protesterade mot bl a genom olaglig affischering). Men åtgärden fick en snabbt mätbar effekt, de s.k. familjebråken, oftast kvinnomisshandel, minskade påtagligt på lördagskvällarna. Har någon motsvarande mätning gjorts nu när det åter är lördagsöppet på bolaget?

Nationaldag

Nu är den här. Sveriges första nationaldag. Varför?Frågan har ställts i de flesta massmedia senaste tiden. Ingen verkar nöjd med de svar som cirkulerat, kröningen av Gustav Vasa till Kung på 1500-talet eller 1809 års regeringsform är inte tillräckligt upphetsande för att väcka nationella känslor. Det förvånar mig att ingen frågat Gunnar Hökmark (m). Han är visserligen deporterad till Brüssel men borde ändå vara möjlig att få tag i. Men varken kvällspressens skvallerjournalister eller DN:s ledarskribenter verkar ens ha kommit på tanken.

För femton år sedan, under nyliberalismens glansdagar, drev den moderate riksdagsmannen Hökmark frågan om 6 juni som nationaldag hårt. Vet inte om Hökmark är mer nationalistisk än andra moderater, men själv tyckte han sig vara en smart och modern tänkare. Han hade nämligen kommit på den briljanta idén att göra helgdag av Svenska Flaggans dag och utnämna den 6:e juni till nationaldag. Briljansen i idén var att Hökmark förstod att några nya röda dagar skulle aldrig tillåtas i det högproduktiva Sverige. För Gunnar Hökmark var det självklart att byta ut 1:a maj mot nationaldagen. Han såg sin chans att tillfoga arbetarrörelsen lång och allvarlig skada. Som de flesta av Hökmarks briljanta projektet gick också detta försök om intet. Men nationaldag blev det.

Det är dock lite märkligt att en socialdemokratisk regering 15 år efter Hökmarks offensiv inför en nationaldag utan något som helst folkligt eller parlamentariskt tryck. Men naturligtvis finns det en förklaring. Det finns en hel del tänkande socialdemokrater med åtskilliga rävar bakom öronen. Något som varken journalister eller borgerliga politiker riktigt förstått.
Genom att göra 6:e juni till helg och nationaldag på bekostnad av annandag Pingst så har man för oöverskådlig tid räddat 1:a maj från nya attacker nästa gång det dyker upp en hökmarkare i skumrasket på högerkanten.

En maratonhjälte
Vi kungsholmsbor är idag stolta över Jari Visshed. I lördags sprang han Stockholm Maraton, hela vägen dessutom. Jari har sprungit maraton tidigare, senast var det 1993. I år, 12 år och fem barn senare, sprang han i mål efter 3 timmar och 50 minuter, nio minuter snabbare än 1993. Det borde inte vara möjligt tycker jag som senast sprang första söndagen i oktober 1980 när jag stapplade i mål i Lidingöloppet. Efter det har jag inte ens sprungit efter bussen.

Det heliga kollektivavtalet
Har tvingats konstatera att förhandlingarna mellan STOKAB och SKTF brutit samman. Följden blir att SKTF stämmer STOKAB i Arbets-domstolen för brott mot kollektivavtalslagen. Bakgrunden är att STOKAB förra sommaren sänkte lönerna rejält för ett 30-tal anställda utan förhandlingar. Det är mycket pinsamt för oss socialdemokrater som ledande parti i stadshuset att ett kommunalt bolag hamnar i AD, En VD som sköter sitt arbete så illa bör snarast skiljas från sitt uppdrag.

Republikaner på march

På DN-debatt skriver några vänsterpolitiker med förre ministern Brita Leijon i spetsen, monarkins dödsruna. I Svenska Dagbladet anför Birgitta Ohlsson (fp) samma ämnen tillsammans med några liberaler. Kanske är den stundande nationaldagen ett lämpligt tillfälle att uppmärksamma vårt statsskick.
För upplysta demokrater är det självklart att monarkin tillhör en svunnen tid och en mörk skugga från fåmansväldets dagar. Under många år har socialdemokratin väjt för frågan om monarkin av rationella skäl, risken att reta upp en högljudd royalistisk opinion för en fråga som av många betraktas som mer symbolisk än politiskt viktigt har bedömts som onödigt.

Ett kungarike för en president känns helt rätt.

Såg också i någon tidning att av 480 dödsoffer i trafiken förra året är 364 män. Synnerligen orättvist. Vad säger de militanta feministerna om denna ojämlikhet? Och alla de småborgerliga millimeterrättvisejämställdhetsfantasterna som kräver att föräldrarna, utan undantag och hänsyn till individuella förutsättningar, ska dela föräldraledigheten exakt lika. Fan ta den man som tar en potatis mer än hustrun.

Veckan som gick

Nu är det slutrökt på krogen. Inte för jag bryr mig särskilt mycket då jag fimpade för sexton år sedan och krogbesöken har blivit allt sällsyntare med åren. Men det som förvånar mig är att folk finner sig i detta märkliga förbud. Hade detta hänt för tjugo år sedan när jag rökte som en borstbindare och gick på krogen alldeles för ofta hade jag säkert startat en proteströrelse.

Nu hör man inte någon som ens gnäller. Detta är intressant i förhållande till att det knappast går att starta ett enda flerbostadshusbygge utan våldsamma protester och rättsliga prövningar. Inte är det helt osökt att massmedias inställning har en inte obetydlig påverkan på hur människorna reagerar. Av okänd anledning (som kvällspressen brukar skriva när någon krockat med bilen) så har samma kvällspress varit positiva till rökförbudet och startat "fimpaklubbar" på Internet. När ett fyrtiotal Essingebor protesterar mot byggandet av åtta radhus i kanten av en nedsliten idrottsplats får de genast uppmärksamhet i stockholmsmedia och skildras som offer för okänsliga makthavare.

Att protestera mot överheten är inne, men inte vilken överhet som helst. Det är den politiska makten som ska ansättas, politikerna är ju också lättillgängliga objekt i vår öppna demokrati. Men de dolda makthavarna som håller sig undan, skyddade av kapitalets mäktiga murar sitter i orubbat bo. Ett exempel, där kvällspressen också är aktiv, är bensinpriserna. Insamlingar med krav på sänkt bensinskatt organiseras, men när oljebolagen höjer priset tiger man still.

Apropå protester så är folkomröstningarna i Frankrike och Holland intressanta. Tydligen tar väljarna chansen att protestera mot de sittande regeringarna, en idé god som någon, men snart lär sig regeringarna att propagera för nejalternativen, då blir det svårt för proteströstarna.

Just nu springer 17000 individer runt på stadens gator, asfalten är blöt av svett och mitt i vimlet av löpare springer Kungsholmens stolthet Jari Visshed, själv sitter jag instängd i tävlingsområdet. Men det är OK, jag gläds istället åt att ha uppnåt den aktingsvärda åldern då jag kan konstatera att jag har det mesta bakom mig.
Det är obeskrivligt skönt.

Media saknades på Stockholmsmötet

Årets upplaga av Stockholmsmötet blev en upprepning av förra årets succé. En upprepning är inte så svår att genomföra men göra succé två år i rad är svårare. På samma sätt som en bra nyhet bara är en bra nyhet en gång, sedan är det ingen nyhet. Nåväl, Stockholmsmötet var även i år ett mycket bra genomfört arrangemang med den mycket proffsiga programledaren Maria Borelius i spetsen. Det som ändå gjorde att tillställningen kändes lite nattstånden var innehållet. Företagarnas krav och förväntningar har inte ändrats på ett år, bland alla de förslag till förändringar och utvecklingsmöjligheter som dök upp på den digitala storbildstavlan syntes intet nytt. Huvuddelen av företagarnas argument känns igen från propagandamaskinen Svenskt Näringslivs meny.

Dagens dysterkvistar var naturligtvis de moderata politikerna och den ständigt gläfsande Jan Björklund. Klart att ingen varken vill flytta till eller investera i den här eländiga staden efter att ha lyssnat på dessa det stockholmska gnällbältets banérförare.

Som tack för visat intresse fick alla deltagarna en vit T-shirt med det nya internationella varumärket "Stockholm - The Capital of Scandinavia". Kaxigt, ja visst. Men är en förstärkning av 08-attityden vad Stockholm behöver? 08-orna, eller "stockholmsjävlarna" som de hette under min uppväst i landsorten skulle vinna på en åtminstone antydan till ödmjukhet, eller i vart fall en liten glimt i ögonvrån.

Men var fanns massmedia och STOKAB?
En avgörande faktor för att få Stockholmsmötet etablerat i bredare kretsar är massmedias hantering av händelsen. Minns att jag förra året satt vid samma bord som TV4:s Torbjörn Larsson, i år fanns inte en enda representant för massmedia bland gästerna. Naturligtvis saknades då också arbetande journalister i Blå Hallen.

Att STOKAB inte sågs eller hördes är mindre konstigt. Snart ett år efter de dramatiska och felaktiga lönesänkningarna för bortåt 30 anställda är tvisten fortfarande olöst och med mycket stor sannolikhet på väg till Arbetsdomstolen. Ingen initierad är förvånad att den gräddfilsrekryterade VD:n, som till och med av den proffessionella rekryteringsfirman ansågs alltför kort i rocken för uppdraget, misslyckats med att hantera den självförvållade situationen. Men den namnkunniga styrelsemajoriteten, var har den hållit hus sedan förra sommaren?

The Queen of Ultimate fighting

Skulle Annika Billström klara av att bestiga Mount Everest?
Ja, även i snöstorm och kjol. Hon är drottningen av Ultimate fighting. Jag måste medge att jag känner en viss beundran för denna kvinna som gett åsnans envishet ett ansikte.
Trots ganska så dåliga odds och en lång uppförsbacke står Annika Billström som vinnare efter onsdagskvällens möte med den socialdemokratiska kommunfullmäktigegruppen. Visst valde en enig fullmäktigegrupp ny ordförande och vice ordförande men Billström behåller en stor del av makten. De nyvalda, Elisabeth Brandt och Berit Kruse kommer nu att dela på en heltidstjänst i stadshuset och fullmäktigegruppen åtskildes med ett nytt hopp om att med liv och lust åter kasta sig in i det politiska arbetet.
Visst uttryckte några en anings oro över hur de gemensamm resurserna i stadshuset påverkas av att Elisabeth och Berit kniper en heltidstjänst och dessutom får tillgång till en assistent. Dessa funderingar får hänga i luften ett tag till, men visst dominerande känslan av befrielse när den envisa tvisten nu är bilagd.

Tisdag 31 maj

En tyst morgon.
Känslan av lugnet före stormen växer sig stark under förmiddagen. Troligen kommer något att hända under dagen.
Hos det en gång så för sin framgång uppmärksammade fiberföretaget STOKAB är många spända på upplösningen av tvisten om de dramatiska lönesänkningarna förra sommaren. Ska det äntligen bli ett avgörande idag? Överlever den omdiskuterade och enligt initierade källor oduglige VD:n sommaren 2005 är en av många frågor som väntar på svar.

Till kvällen väntas rapport om resultatet från den arbetsgrupp som ska lösa socialdemokraternas problem i Stockholms stadshus. Vilka överlever den rapporten? Eller blir alla vinnare som vanligt?

Nej, de flesta är redan förlorare och i morgon samlas partiets representantskap i ABF-huset för att ta del av samma rapport.
Det kan bli en föreställning det. Eller....

KRISEN I KVÄLLS(P)RESSEN
Under tiden förundras jag över kvällspressens upprördhet över Zlatans sätt att köra bil. Har dom inte uppmärksammat hur man kör bil i Italien. Att backa fort är bara ett tecken på att Zlatan aklimatiserrat sig snabbt till den italienska trafikkulturen.
När jag besökte Italien i början av 1970-talet åkte jag en kväll med en ung italienare. Han körde stolt och fort sin begagnade "Hundkoja". På en smal men rak grusväg över ett stort fält märkte jag, i mörkret, att han släppte en aning på gasen, blinkade med ljustutan, sedan full gas igen. Det kändes tydligt i bilen att vi körde en kort sträcka på ett annat underlag, asfalt eller betong. Jag frågade vad det var,
- Vi korsade just motorvägen mellan Rom och Neapel svarade italienaren och gasade glatt vidare.
För övrigt är kvällspressen mycket mer beroende av Zlatan än han är av kvällspressen, Zlatan är ju trots allt en hejare på att sparka boll.