Är Reinfeldt en typisk moderat?

Eller är han bara bara en vanlig sniken smitare?
I en artikel i Svenska Dagbladet, Brännpunkt, avslöjas att moderatledaren Fredrik Reinfledt utan att rodna gift sig i kyrkan och även döpt sina barn där utan att betala medlemsavgiften. Kanske inte så konstigt för en moderat. I ett parti som slagordet "skatt är stöld" moraliskt legaliserar skattesmitning är det inte särskilt konstigt, men vill svenskarna ha en smitare som statsminister.

Senare, också i Svenska Dagbladet, avslöjas att en lokal folkpartipamp i 40-årsålderna förfalskat sitt månadskort för resor med kollektivtrafiken. Fattig eller fuskare? Varför ska jag betala när det finns så gott om hederliga skattebetalare som står för fiolerna.

Det mest intressanta med dessa två nyheter är inte frågorna i sak utan att de lyste med sin frånvaro i bonnierpressen och i alla public service-media.

Den eviga bostadsrättsfrågan

Så var det dags igen för nya rubriker om en socialdemokrat som gjort "klipp". Nu är det förre ministern, nuvarande landshövdingen Lars-Erik Lövdén som står i skottgluggen.
Det är klart att även jag ställer mig frågande till varför Lövdén ska ha en bostad i Stockholm när han bor på slottet i Halmstad. Visst är det rimligt att en landshövding också har en privat bostad, han har ju ingen besittningsrätt i slottet den dagen förordnandet som landshövding går ut. Därför är det rimligt att ställa frågan om det är Lövdéns avsikt att bosätta sig i Stockholm när den dagen kommer. Om inte, är det knappast rimligt att han lägger beslag på en stockholmslägenhet när bostadsbristen fortfarande är stor i huvudstaden.

Dimridåer runt bostadsrättsbildandet
Massmedia, som för länge sedan gett upp sitt folkbildande uppdrag, undviker att peka på de poltiska skillnaderna mellan omvandling av allmännyttiga bostadsfastigheter och privata fastigheter.
Det Lövdén och andra socialdemokrater vänder sig emot är utförsäljning och ombildning av de allmännyttigt, gemensamt av skattebetalarna, ägda bostäderna. annars är ju bostadsrätten en gammal fin socialdemokratisk idé.

Det är egentligen en större politisk sensation att moderater hyllar bostadsrättskooperativen än att socialdemokrater försvarar allmännyttan.

Det som hänt på bostadsmarknaden i Stockholm sedan millenieskiftet är en aldrig tidigare skådad socialisering av boendet anfört av moderaterna! Varken hyresgäströrelsen eller HSB har under så kort tid lyckats organisera så många boendeföreningar i storstaden.

En dag i framtiden, när spekulationsvärdet på de enskilda bostadsrätterna inte längre befinner sig på dagens överskattade nivåer kommer moderata politiker att djupt ångra att man så framgångsrikt socialiserade Stockholms bostadssektor.

Länge leve bostadsrätten!

Så fel det kan bli

För kanske 15 år sedan började ärkemoderaten Gunnar Hökmark att driva kravet på en svensk nationaldag. Att 6 juni, Svenska flaggans dag skulle ligga bra till förvånade ingen. Hökmark, Carl bildts förtrogne, och självutnämnd konservativ ideolog och tänkare hade naturligtvis andra drivkrafter än nationell patos för sitt krav. Att utöka antalet röda dagar i almanackan var otänkbart inte minst om han ville vårda relationerna med SAF (numera lobbyorganisationen Svenskt Näringsliv), Det viktiga målet för Hökmark var att avskaffa arbetarrörelsens helgdag, 1 maj, som djupt irriterade Hökmark. Kanske ska vi räkna in den tänkande Hökmark i gruppen taktiker som är så förblindade av det egna taktiska tänkandet (och förträffligheten) att när planerna ska sättas i verket oftast innebär ett totalt misslyckande. Den enda nu aktiva politiker i Sverige som jag idag ser är på väg att ta över den fallne Hökmarks roll är folkpartisten Jan Björklund.
Nåväl, att göra 1 maj till vanlig vardag vågade inte bildtregeringen, möjligtvis om Carl Bildt överlevt valet 1994 som statsminister hade Gunnar Hökmark fått sin vilja igenom.

Men Hökmarks motion i riksdagen överlevde och valsade runt i utredningsapparaten. Knappast någon trodde väl att en socialdemokratisk regering skulle införa en nationaldag i Sverige. Men så blev det. Göran Persson, som till skillnad från Hökmark, är mycket listig, vilket han ofta skickligt lyckas dölja, överraskade alla och införde nationaldag den 6 juni mot att annandag Pingst blev vardag. Knappast någon har klagat, men jublet har också uteblivit. De flesta verkar varken förstå varför eller intressera sig för nationaldagen. Nu hör jag suckar och kanske en och annan svordom i Svenskt Näringslivs korridorer när de läser i Dagens Industri att det beräknade produktionsbortfallet i samband med årets nationaldag uppgår till flera hundra miljoner. Men klaga offentligt går ju inte.

Första maj är räddad som helgdag för lång tid framöver och Gunnar Hökmark, Carl Bildts gamle vän hamnade i onåd hos den "nye moderaten" Reinfeldt, som alla andra gamla bildtvänner, och förtvinar nu i sin politiska exil i Bryssel.