I Vellinge visar högern sitt rätta ansikte

Trots Schlingmans parlörer och all paradox retorik från högerpartierna så rämnar det konstgjorda skalet ibland. I Vellinge visar högern sitt rätta ansikte när Malmö kommun placerar ensamkommande flyktingbarn på ett vandrarhem inom högerfästets revir.

Om resten av svenska högern var lika uppriktiga och ärliga som Vellingemoderaterna skulle Sverigedemokraterna förvandlas till en nullitet.

I längden fungerar det inte för högern att dölja sin ideologi bakom vackra fraser, när som helst är verkligheten ikapp och då kan inte ens den bästa PR-byrån i världen rädda ansiktet på Reinfeldt, Borg och Schlingman.

"De fattiga skjutas"

Under onsdagskvällen dominerades SVT av program om hur "utanförskapet" ser ut i verkligheten. Först en ovanligt sansad Janne Josefsson i Uppdrag granskning som visade de horribla kostnaderna för privatiseringsfantasternas smarta lösningar på bostadsfrågan för människor som svartlistats av bostadsmarknaden.

Först hyr kommunen ut en egen fastighet med många små lägenheter, t ex ett f.d. servicehus eller äldreboende till en privat företagare som betalar c:a 4.000 kronor i månaden för varje lägenhet till kommunen. Därefter hyr den privata företagaren ut lägenheterna styckevis till kommunen för 12-20.000 kronor per månad. Detta är det Moderata sättet att vara varsam om skattebetalrnas pengar. Vad säger Skattebetalarnas förening.

På köpet fick vi i Uppdrag granskning möta människor som arbetar heltid, tar hand om sina barn men inte kan få en bostad för att de har en hyresskuld obetald sedan tidigare. Skuldens storlek och ålder saknar betydelse. Om nu den präktiga och moraliserande borgerlighet av princip inte betalar fattiga människors skulder (till skillnad från miljardstöd till bankerna), så borde väl räknenissarna kunna övertyga politikerna att det faktiskt skulle vara lönsamt för skattebetalarna att dessa människor som verkligen vill göra rätt för sig också får den möjligheten och en egen bostad där de kan stöttas ekonomiskt på vägen till ett självständigt liv.

Senare på kvällen får vi möta en kvinna och hennes 15-åriga son i Solna, Ur. Det är ett parallellfall till det som visades i Uppdrag granskning. En hyresskuld leder till ett av kommunen betalt "hotellboende" och en säker plats i ekorrhjulet. Detta program avslutas med att den bostadslöse kvinnan träffar två socialtjänstemän. Det bestående minnet från mötet är handläggarens bestämda krav,

- Du måste göra dig av med hunden.

Det är inte långsökt att tankarna direkt faller på Stig Dagerman klassiska strofer inspirerade av en värmländsk kommunalnämndsordförande:

"Lagen har sina blottor. Hund får de fattiga ha. De kunde väl skaffa sig råttor, som är skattefria och bra. /…/ Något måste beslutas: Hundarna skjuts! Inte sant? Nästa åtgärd: De fattiga skjutas, så spar kommunen en slant."

Vad är det för jävla samhälle som växer fram i Sverige?

På spåret?

När jag lyssnade på kommunfullmäktiges debatt (i Stockholm) på måndagskvällen var det en märklig upplevelse att höra de så politiskt fjärran stående från varandra herrarna Eije Herlitz(mp) och Christer G Wennerholm(m) falla om varandras halsar. Det handlade om Spårväg City (Östermalmsexpressen?) från Normmalmstorg upp till NK. De var rörande eniga i denna banbrytande satsning.

Eije Herlitz passion för spårvagnar är känd sedan många år, Wennerholms intresse är av färskare datum och mer förvånande. Min respekt för Herlitz passion är större än för Wennerholms vältalighet i frågan. Detta grundar jag på en avgörande skillnad. Herlitz och miljöpartiet är beredda att som en konsekvens av de utrymmeskrävande spårvagnarna vidta åtgärder för att radikalt minska bilismen i Stockholms innerstad.

Christer G Wennerholm har inga sådana planer utan hänger sig åt naiva drömmar i form av att "gubbarna som idag sitter i sina bilar" helt plötsligt skulle parkera sina små plåtlådor och kasta sig ombord på första bästa spårvagn bara för den fantastiska upplevelsen att få färdas i en modern spårvagn. Skulle dessa "gubbar" som konsekvent bojkottat all annan kollektivtrafik till förmån för sina bilar plötsligt totalt ändra sina resvanor? Det kan väl inte ens Wennerholm tro om han rannsakar sin entusiasmen i sömmarna. Annars borde väl denna spårvagnsaffekt redan märkts på de dagliga eftermiddagsköerna på Strandvägen där det i flera år funnits möjlighet att lämna de små plåtlådorna och iställlet hoppa ombord på de större spårbundna plåtlådorna för kollektivt resnöje.

Eije Herlitz perspektiv är också annorlunda på flera plan, han talar om att förlänga den muséespårväg som idag trafikerar Djurgården-Norrmalmstorg. Det påminner mig om en mardröm som på senare år har stört min nattsömn:

"Kommunfullmäktige i Stockholm har just beslutat att flytta Hazeliusporten från Djurgården till Norrtull och Skansens entré till Kungens kurva. Som en konsekvens av detta är också stadens slogan från och med nu -Stockholm, ett museum i världsklass!"

Eije Herlitz eftermäle för hans politiska gärning kommer säkert att vara berömmande när det gäller hans idealitet, envishet och uthållighet när det gäller Stockholms bästa utifrån hans perspektiv. För Christer G Wennerholm kan ett mer pinsamt eftermäle formuleras så här: Mannen som på egen hand lyckades med att åstadskomma den ultimata trafikinfarkten i Stockholms city.