När DN/Synovate kablar ut sitt telegram:
"Ett år före valet den 19 september 2010 är den rödgröna oppositionen i knapp ledning, enligt Synovates septembermätning som presenteras i DN. Men skillnaden är inte statistiskt säker." följs detta upp av nästan lyrisk krönika av Henrik Brors, DN:s politiska guru och en av de mer inflytelserika av regeringsmaktens megafoner.
I sin ordrika krönika att det egentligen bara är felmarginalen som orsakar att oppositionen har ett övertag i mätningen på 3,6%. (Valet 2006 vanns med drygt 2%) slutar hans enögda analys med att reinfeldtregeringen sitter säker inför riksdagsvalet om ett år.
Henrik Brors bortser som vanligt från Kristdemokraternas balansakt på fyraprocentspärren, den här gången med en "felmarginal" på +0,3%. Däremot som vanligt upprepar han att slaget står om mittfältet, den grupp som för 25 år sedan kallades marginalväljare och som idag växt till c:a 30% av väljarkåren (enligt Brors). Enligt Brors domineras den gruppen av borgerliga värderingar och därför måste Socialdemokraterna gå åt höger för att någon chans att vinna valet. Denna teori har Henrik Brors och andra genuint borgerliga mediamegafoner ständigt och lyckosamt upprepat i många år. Propagandan har varit så effektiv och framgångsrik att teorin genomsyrar också den socialdemokratiska ledningen och dess "stort tänkande strateger".
Detta är bara ett sätt att beskriva konsekvenserna av det privata massmediamonopol som ger de borgerliga partierna makten över den politiska dagordningen. Att SOM-institutets mångåriga undersökningar fortfarande visar ett starkt stöd, c:a 70%, för den generella välfärdspolitiken vilket pekar på en mycket stor uppslutning kring en av socialdemokratins mest bastanta hörnpelare. Det är inte långsökt att påstå att det "politiska mittfältet" är mottagligt för traditionell socialdemokratisk politik uttryckt i ett rättvist och solidariskt skattesystem som garanterar alla en trygg tillvaro i livet.
De lydiga maktens megafoner vill naturligtvis inte ha en debatt om till exempel skattesänkningarnas verkliga effekter, att folkpensionärer i det senaste skattesänkningsförslaget får nöja sig med att "mer i plånboken" blir c:a 35 kronor per månad samtidigt som effekten för statsministern och andra välbärgade i den övre medelklassen blir 4-5 nya tusenlappar varje månad. När Henrik Brors och hans välbetalda kollegor i det borgeliga massmediamonopolet talar om skattesänkningar så begränsas gruppen skattebetalare till metallarbetare och sjuksköterskor för att de bättre passar in i regeringens dagordning.
Maktens megafoner sätter dagordningen
Ett färskt exempel på hur debatter begränsas för att passa en borgerlig dagordning är vinsterna för privata aktörer inom offentlig verksamhet. Det har varit enkelt för borgerligheten att i massmedia begränsa debatten till att enbart handla om vinsterna och socialdemokratin som snabbt stämplas som om den generella uppfattningen i parteit är "att det är fult att göra vinst" och vips som en lydig knähund hörs någon ledande socialdemokrat med svansen mellan benen pipa fram "att lite vinst måste man väl få göra".
Men den viktigaste diskussionen varför privata aktörer inom vår gemensamma sektor kan göra goda affärer på skattebetalarnas pengar kommer aldrig upp på den av makteliten fastställda dagordningen.
Skolan är ett lysande exempel.
Så länge de så kallade friskolorna inte behöver uppfylla samma krav som de kommunala skolorna kommer det att finnas ett utrymme för att privatisera skattebetalarnas pengar. Så länge privata aktörer tillåts driva skolverksamhet utan krav på skolmatsalar, skolgårdar, gymnastiksalar, labsalar för de naturvetenskapliga ämnena, krav på högre andel behöriga lärare, maximalt antal elever per klass osv kommer det att finnas goda vinstmarginaler inom "skolmarknaden" Om detta borde socialdemokratin tala.
