Har lögnen och fusket blivit OK?

Just nu känns det som att den borgerliga medelklassens dubbelmoral upphöjts till någon slags normalitet. Nej, jag ska inte spekulera i folkpartiets dataintrång den här gången. I stället nöjer jag mig med att peka på ett par i förbigående uppsnappade texter.

I slutet av veckan fick jag, som bilägare i Stockholm, ett brev från moderaterna Kristina Axén Olin och Sten Nordin. Där kunde jag läsa följande två meningar:
"Trängseln i stockholmstrafiken är inte särskilt omfattande ur ett internationellt perspektiv och tidsvinsterna av trängselskatteförsöket inte särskilt stora. Under morgonrusningen var det exempelvis ingen skillnad alls."
Den andra meningen är en uppenbar lögn. Den första meningen antyder att stockholmarna är gnälliga när de klagar på bilköerna och bör vänja sig med detta tillstånd. Det är ändå mycket värre internationellt.

På ABC:s hemsida läste jag följande:
"En ny undersökning som Stockholmspartiet har gjort visar att av de totalt 101 ledamötena i kommunfullmäktige är nästan hälften heltidspolitiker. Bara en minoritet är fritidspolitiker." Hur kan man få ihop detta? Nästan hälften är heltidspolitiker och fritidspolitikerna är i minoritet, alltså är dom som utgör nästan hälften fler än resten som rimligen måste vara några fler än hälften. Eller finns "Osynliga partiet" redan i Stockholms kommunfullmäktige och gäckar de matematiska beräkningarna? Jag sökte vidare på Stockholmspartiets hemsida för att försöka få klarhet i problemet. Men där fanns inte en rad om denna undersökning.

Nåväl, jag kan bara uttala mig om den socialdemokratiska grupp där jag själv ingår som en av 35 ledamöter och konstaterar att i denna grupp finns det 10,5 heltidsarvoderade politiker vilket motsvarar 30% av hela gruppen. Men det kan kanske beskrivas som nästan hälften om man är yvig med siffrorna. Dock blir det en väldigt stor minoritet av de fritidspolitiker som utgör 70% av den socialdemokratiska fullmäktigegruppen.

Vart tog drevet vägen?

Eller, egentligen har det inte varit något drev. Men visst är det intressant att jämföra med t.ex. Laila Freivalds bostadsrättsköp och den fumlige Lars Danielsson. Skillnaden på dessa enormt uppmärksammade affärer och folkpartispioneriet är att varken Freivalds eller Danielsson begått något lagbrott. Det brott som flera folkpartister misstänks för kan ge upp till två års fängelse vilket inte särskilt många brott ger i Sverige.

Ändå är jag inte säker på att jag verkligen saknar reportage och bilder från Johan Jakobsson eller Niki Westerbergs trädgårdar eller trappus, eller, vad deras grannar och skolkamrater har för uppfattning.

Och vad hände med expressenjournalisten Niklas Svensson? Det enda som läckt ut är att han mår dåligt. Det måste vara tjocka väggar i bonnierkoncerenens hus.

Men det är märkligt att "trädgårdsreportagen" uteblivit.

Är det så lyckligt att massmediafolket äntligen har tagit ett rejält kliv mot en justare pressetik?
Det skulle glädja mig mycket, men än mer förvåna mig.

När avslöjas Leijonborgs nästa lögn?

Det är högst osannolikt att Lars Leijonborg och troligen också vice ordföranden Jan Björklund inte informerades redan i mars om att LUF:s pressekretarare Per Jodenius hade kommit över lösenord till SAPnet.

Även om Johan Jakobsson bedöms vara en stark partisekreterare kan han knappast helt på egen hand utformat den startegi som innebar att Per Jodenius skulle vända sig till massmedia och avslöja sitt innehav av lösenordet, en i sig märklig strategi, utan att meddela detta till ordförandeparet Leijonborg/Björklund. Om nu Jacobssons strategiska snille gett det resultat som han påstås förväntade sig hade storyn slagits upp stort i Expressen. Alltså, att Leijonborg/Björklund skulle få läsa detta i Expressen och vara helt ovetande, riskera att bli uppringda av massmedia och utfrågade om det inträffade. Det är klart att de skulle sätta upp förvånade miner och vara helt ovetande på riktigt. Men det skulle dom klara mycket bättre om de var förberedda och sampratade.
Nu kom det ingen story i Expressen vilket ser ut att bli en affär för sig. Det är därför också mycket förvånande att Jakobsson och andra inblandade inte såg till att den känsliga frågan på något annat sätt försvann från dagordningen, exempelvis genom att ringa socialdemokraterna och meddela dom att de fått veta att lösenord till SAPnet var på drift. Det hade varit juste och mer i linje med folkpartiets valaffischer.
Idag vet ingen med säkerhet när Jakobsson eller Leijonborg talat eller talar sanning och många frågor är fortfarande obesvarade.

Ska det bli polisen som gräver fram sanningen eller hinner media före?

Reinfeldt bryter sin tystnad

Äntligen har Fredrik Reinfeldt tagit bladet från munnen. Den som fick honom att göra det var Marita Ulvskog. Inte oväntat försöker Reinfeldt helt efter den inarbetade strategiska modellen flytta fokus till Ulvskog från Leijonborg och folkpartiets kriminalitet. Den här gången kommer han inte att lyckas.
Förresten var Marita Ulvskogs liknelse riktigt bra. Hur många våldtäktsmän har inte försökt förminska sin illgärning genom att utmåla offret som lättfotad, lättklädd och egentligen intiativtagare till våldtäkten. På samma sätt har borgerligheten försökt att förminska folkpartiets brott genom ständiga påståenden att socialdemokraterna har ett dåligt skydd mot intrång i sitt interna nätverk.
Sådana anklagelser är direkt patetiska.

Fredrik Reinfeldts ganska taffliga uttalande väcker istället misstankar om att han vet mer än han säger. Är han rädd eller kanske han till och med känner till att LUF:are och MUF:are kontinuerligt byter information med varandra? Hur långt ut har lösenordet till SAPNET egentligen spridit sig?

Vi kommer naturligtvis att få veta det. Den av Reinfeldt så ofta omhuldade poliskåren har blivit riktigt duktiga på att nysta upp brott där datorer och nätverk används.

Det är troligen en hel del kvar innan vi kan summera den här superpräktiga skandalen.

Ett folkparti i fritt fall

Var är magister Björklund?
Någon måste få ordning i klassen!
Nej, nu räcker inte pekpinnarna till. Nu är det bara en tidsfråga innan Leijonborg får kasta in handduken. Han kommer inte att överleva valrörelsen och frågan är nu hur många andra i folkpartitoppen som Leijonborg drar med sig i fallet. Än så länge är det bara magister Björklund som kan beläggas med att ha använt sig av den illegala informationskällan.

Finns det någon i toppskiktet som kan ta över? Hur mår Pihlsäter, har hon fått tillbaka körkortet?

Nej, det är nog kört nu, inte bara för folkpartiet. Det är inte möjligt att restaurera fyrklöveralliansen när ett blad har vissnat och fallit av. Inte ens den mest retoriskt skickliga moderat kan säga att alliansen står stark - vi är mer eniga än någonsin i historien - utan att bli utskrattad.

Att folkpartiet går mot sitt sämsta val någonsin kommer inte att förvåna någon. Men hur ska alliansens ingenjörer i moderatkansliet agera för att rädda alliansens trovärdighet och hur ska folkpartiet hanteras vid en eventuell regeringsbildning?
Utmaningen för Anders Borg och alla tankesmedjor är nog denna gång för stor.

Nu går det inte längre att ens försöka spela 0-0 och hoppas på att decimalerna är på alliansens sida vid rösträkning och mandatfördelning. Det blir i stället fokus på att hålla ned förlustsiffrorna.

Tiden rinner snabbt ut för folkpartiet och alliansen.

Borgerlighetens diskreta charm

Naturligtvis kommer de flesta ihåg Leijonborgs tidigare utfall om en "socialdemokratisk kultur" i samband med den pappalediga socialdemokraten som skickade fejkade "reinfeldtmail".

Påminner mig ett inte särskilt diskret samtal jag hörde i offenlig miljö för någon månad sedan där ett par yngre folkpartister ohämmat delade med sig av sina smått groteska fördomar om socialdemokratin och socialdemokrater. Min spontana reaktion var att de skämtade men det var på fullt allvar. Smått förfärad konstaterade jag, återigen hur tråkigt det är att de kloka är så fyllda av tvivel och de korkade alltid så tvärsäkra.

Har de (folkpartisterna) blivit övermodiga och förlitat sig på att svensk media ägs av borgerliga familjer som gärna skyddar "sina" partier och deras företrädare?

Risken att invaggas i en sådan falsk trygghet är naturligtvis stor med tanke på att det senaste halvåret har tre framträdande folkpartister ertappats med lagbrott, en gratisåkare och två rattfyllor, utan att det uppstått något mediadrev.

Naturligtvis har en sådan inställning fått förstärkt legitimitet av att en av moderaternas retoriska hörnpelare om en "despotisk och korrupt" socialdemokrati förvandlat socialdemokraterna till ett i alla lägen tillåtet villebråd.

Enkelt uttryckt kan jag konstatera att borgerligheten fallit offer för sina egna myter.

Alliansens skattesänkningar äts upp

Det blir inte 1 000 kronor mer i månaden kvar efter alliansens skattesänkningar, som tidigare utlovats, utan bara 500 kronor. Det framkom vid SVT:s partiledarutfrågning med moderatledaren Fredrik Reinfeldt på söndagen.
Sänkningarna ska finansieras med en rad försämringar och skattehöjningar. Bland annat får man inte längre dra av för fackavgiften, eller hemdator. Egenavgifterna till a-kassan blir högre och bilförsäkringen, för att inte tala om motorcykelförsäkringen, blir också dyrare.

Det som långsiktigt är riktigt oroande med att lägga över sjukvårdskostnaderna i trafikförsäkringen är att det är ett steg mot en privatiserad sjukvårdsförsäkring, modell USA. En sådan utveckling är det inte särskilt många svenskar som vill vara med om.

Vad händer i kommunerna?
Lägg därtill vad som kan komma att hända på kommunal nivå. Blir maxtaxan i förskolan och äldreomsorgen kvar? Hur ska vårdnadsbidraget finansieras i slutändan? Vilka andra kommunala avgifter kommer att höjas eller införas. Avgift för boklån på biblioteken och bort med fri entré på museerna är redan klart. Vad händer med skolmaten?

Bostäderna
Går det att genomföra så många fler omvandlingar av allmännyttan till bostadsrätter? Kommer de allmännyttiga bostäder som inte går att omvandla att säljas till privata hyresvärdar? Hur blir det med hyrorna, ingen har hittils nämnt marknadshyra utanför de borgerliga korridorerna, men flyttar makten in i dessa korridorer lär det inte dröja innan frågan blir aktuell.

Vad händer med trängselskatten om stockholmarna säger Ja?

Till slut, kommer sjukhusen att säljas till privata företag?

Många frågetecken återstår! Svar kommer knappast före den 17 september.

Överraskande blek Reinfeldt i TV

Söndagskvällens utfrågning av moderatledaren visade en Fredrik Reinfeldt långt ifrån storformen. Han lyckades inte övertyga i någon viktig fråga. Tvärtom hade han stora svårigheter att förklara hur sänkt A-kassa ska ge fler jobb.
Han undvek dock att säga "att blir man tillräckligt fattig tar man vilket jävla jobb som helst". Hans besked om hur den som är förtidspensionerad ska få jobb på den öppna arbetsmarknaden var också mycket svävande och oklart. När moderatledaren skulle förklara varför pensionärer ska ha en högre skattesats än de som arbetar var han i alla fall tydlig med att det är avsikten, men motiveringen att det är dom som jobbar som ska ha lägre skatt lär inte hålla. På något sätt har Reinfeldt och aliansen missat att dagens pensionärer har jobbat 35, 40 till och med i 45 år och under alla dessa år avstått en del av sin lön för att betala till den pension de lever av idag. Kanske har deras egen retorik när det gäller att röra ihop "bidrag, bidragsberoende och riktiga jobb" gjort att de helt enkelt missat att både sjukpenning, a-kassa och pension är försäkringar och inga bidrag. Att reta upp den stora väljargruppen som kallas pensionärer är inte särskilt lyckat när valrörelsen går in i slutspurten.

Det blev för mycket trixande med förklaringarna, för många system och tekniker. Plötsligt blev Reinfeldt som vilken politiker som helst, långt från den skickligt intrimmade retoriken som så väl beskrivs i den mycket läsvärda boken George W. Reinfeldt.

Om inget annat avslöjade att de "Nya" moderaterna är samma gamla högerparti som det alltid varit så blev det tydligt i slutet av utfrågningen. Det är de mest utsatta grupperna, arbetslösa, förtidspensionärer och människorna i tredje världen som ska betala aliansens satsning på "de som arbetar".

En förvirrat ansvarslös värld

"I går sade kristdemokraterna att delar av Vattenfall kan säljas eller nya ägare släppas in — medan moderaterna sade nej. I dag är rollerna ombytta."
Detta är ett citat av ett TT-telegram.
Senare samma dag deklarerades att den borgerliga alliansen är överens om familjepolitiken. För vilken gång i ordningen är det väl ingen som vet. Men uppenbart är att de socialpolitiskt reaktionära partiernas företrädare, Maud Olofsson (c) och Göran Hägglund (kd) fått nästan fria händer att utforma en "modern" variant av kvinnofälla.
Trodde knappt vad jag hörde när Lars Leijonborg (fp) uttryckte sig ungefär så här "det är väl bra om kvinnorna kan välja att vara hemma med sina barn" (för 4.500:-/månad efter skatt). Men männen då, dom som ibland också kallas pappor, är dom uträknade redan från början? Snart kommer säkert Fredrik Reinfeldt (m) fram i TV-rutan, lägger huvudet på sned och försöker låta myndig när han säger "Självklart måste denna reform betalas inom ramen för familjepolitiken". Om det blir genom höjda avgifter i förskolan, större barngrupper eller försämrad föräldrapenning lär vi inte få veta före den 17 september. En sak vet vi i alla fall att aliansen är överens om, det är att sänka taket i sjuk- och föräldraförsäkringen vilket slår hårt och tydligt mot alla föräldrar med månadslöner över 23.000 kronor.

Vem är ansvarig?
Det är en fråga som ofta ställs i massmedia. Just idag verkar det som den märklige statssekreteraren Lars Danielsson är ansvarig för hela tsunamikatastrofen för två och ett halvt år sedan. Men inte kan väl en sådan blek figur åstadkomma en så fruktansvärd naturkatastrof.

Läste också om folkpartisten som åkte fast för rattfylleri nyligen. Han uttryckte sig så här
- det värsta som hänt mig.
Rimligen borde han formulerat sig ungefär så här "det värsta jag ställt till med", eller tycker han att någon annan är ansvarig för det som hänt honom? Polisen som stoppade honom kanske.
Det blir inte mycket bättre när alla söker ansvariga för huliganbråket på Söderstadion. Det är för låga staket, och anläggningen är i dåligt skick och till slut hamnar man där man brukar. Det är politikernas fel! Men huliganerna då, är dom ansvarsbefriade eller som man sa för i tiden straff-friförklarade på grund av efterblivenhet.

En trovärdig historia?

Två borgerliga politiker i stadsdelsnämnden går ut och lovar att de ska klara barnomsorgsgarantin. Det är väl att slå in öppna dörrar. På Kungsholmen har denna garanti uppfyllts hela den innevarande mandatperioden. Detta trots den fantastiska och glädjande ökningen av antalet födda barn i stadsdelen de senaste fem åren. Det är faktiskt så att under varje enskilt år från 2001 fram till nu har det fötts lika många barn som under hela 1990-talet.
Även om det är långsökt tror jag att de borgerliga politikerna som nu lovar bättring inom barnomsorgen har våren 2002 i tankarna. Då, det sista(?) året som de borgerliga hade majoritet i stadsdelsnämnden möttes föräldrar som ville ha förskoleplats och hänvisade till barnomsorgsgarantin av följande besked: "Tyvärr har vi inga platser lediga på Kungsholmen, men det finns några platser i Rinkeby och Hökarängen i väntan på att ni får plats här". Det var då föräldrarna förstod att det fanns en "finstilt text" även i denna garantisedel.

Samtidigt hörde jag en folkpartist i landstinget lansera en ny garanti. Man ska få välja fritt på vilket sjukhus man vill föda sitt barn. Återigen minns jag våren 2002, då var Eskilstuna och Örebro "populära" förlossningsorter för blivande stockholmsföräldrar.

De borgerliga politiker som går ut med löften och garantier vill säkert väl, men det går inte att öka service och kvalitet i den gemensamt finansierade sektorn och samtidigt sänka skatterna!

Valrörelsen igång?

Sakta men säkert börjar även jag komma igång med valrörelsen. Det tar lite längre tid med åren. Minns knappt längre min första valrörelse mer än att den sammanföll med första gången jag fick rösta. Det var i kommunvalet 1966. Kanske inte konstigt att jag tyckte mig se vissa fossila drag i badrumsspegeln i morse. Nåväl, alla säger att valrörelsen är igång så det är bara att acceptera och ge sig ut i det vackra augustivädret.

Till valstugan på Fridhemsplan och efter några rundor i närområdet konstaterar jag att det är mycket folk ute men intresset för att prata politik är svalt. Det är klart, alla hade mycket att uträtta, höstterminen i skolan har startat och barnen ska ha nya kläder och skolväskor. Säkert var det också en hel del vuxna, med eller utan barn som också ekiperade sig inför den kommande hösten.

Det mest överraskande i gatubilden på Kungsholmen mitt på lördagen var att det fanns minst en folkpartist i alla fyra gathörnen i korsningen Fleminggatan/S:t Eriksgatan. Kan inte påminna mig att jag sett så många folkpartister ute på Kungsholmen samtidigt. Pratade med ett par av dem och önskade dom lycka till i jakten på sina huvudmotståndare, moderaterna. De borde ha skapliga förutsättningar att bli framgångsrika då det finns mer än nog av moderatväljare i denna fina gamla arbetarstadsdel.

Avrundade lördagen med att åka en bit västerut, på andra sidan Tranergsbron för ett besök hos partivännerna som ordnat festival på Tranebergsängen. Välorganiserat, trevligt och trivsamt men glest med publik. Även brommaborna valde väl shoppingvagnen för hoppborgen och sockervadden. Kanske var det ändå tur att det inte var fullsatt då de bokade talarna också uteblev.

Någon vidare fart i valrörelsen som ska vara igång upplevde jag inte denna lördag. Så jag håller fast vid min ursprungliga plan och börjar valrörelsen på allvar den 1 september, 16 dagars valrörelse känns lagom för min ålder och jag vill gärna vara både frisk och arbetsför den 18 september.

George W. Reinfeldt

är en bok med undertiteln ”Konsten att göra en politisk extreme makeover” som kom ut i bokhandeln under Almedalsveckan.Boken är skriven av två forskare, Per-Anders Forstorp, lektor och docent i kommunikation på KTH, och Brian Palmer, socialantropolog vid teologiska institutionen vid Uppsala universitet, och förtjänar större uppmärksamhet än vad den hittils fått.
Den är också utmärkt för socialdemokratiska valarbetare då den avslöjar Fredrik Reinfeldts retoriska knep och dessutom visar på en tydlig koppling till den omvandling från hårdkokt högerpolitiker till ”medkännande konservativ” som George W. Busch genomgick inför presidentvalet 2000.

Några belysande exempel ur boken är bland annat författarnas utgångspunkt från Reinfeldts bok ”Det sovande folket” från 1994. I den boken jämför Reinfeldt välfärdsstaten med pest, smittkoppor och AIDS.
Naturligtvis måste frågan ställas om Reinfeldt tolv år senare i grunden har samma uppfattning idag trots att han hyllar kollektivavtal och arbetsrättslagar. Forstorp och Palmer visar i boken att ”de nya moderaterna” bakom fasaden är förvillande lika de gamla.

Vad säger då andra aktiva moderater?
Kristina Axén Olin, 2:e vice ordförande i partiet och oppositionsledare i Stockholm sa i SVT:s Aktellt den 11/3 2005 på frågan om moderaterna går för långt mot mitten på den politiska skalan,- Nej, jag tror inte det finns en risk i att vi går för långt åt mitten, för jag tycker inte att vi gör det, utan att det är snarare mer kanske retoriskt och annat som förändrats.Till Ulf Kristofferson, som också skrivit en bok om Reinfeldt säger hon ”att folk kan uppleva vår förändring som större än den är”.
Till samme Kristofferson säger kommunfullmäktigeledamöten Kristina Alvendal ”Jag tror att man hukar ganska mycket nu, man försöker parera för att vinna nya väljargrupper. Vi har ändrat retorik, men jag hävdar att vi inte har ändrat vår politiska inriktning”.

Uppriktigt MUF:are
Längst i öppenhjärtlighet går dock Mattias Thorsson, chefredaktör för MUF:s tidning Blått.
- Man låtsas att man är något, i väljarnas ögo ganska hyggligt, för att få möjlighet att på sikt genomföra sina idéer som idag har liet eller intet stöd. Så arbetar poltiker. En är Fredrik Reinfeldt. Han justerar moderaternas skattesänknngar mot mitten för att partiet ska uppfattas som mer seriöst och humant, men slår fast att målet är detsamma som förut, ”på sikt”. En trojansk häst, alltså.

Mycket mer av upplysning och bra argument finns att hämta i boken. Boken är ganska tunn, 127 sidor, lättläst och billig, c:a 110 kronor. Förlaget som gett ut boken heter Karneval.
Finns att köpa på Bokus

Linda Rosings fördomar

Partiledaren för det nya "Unika partiet", en av den dagligen utkommande skvallerspressens favoriter, Linda Rosing framhåller att det unika med "Unika partiet" är att det består av vanliga människor. En åtta "vanliga människor" stark partistyrelse presenteras.

Att bilda politiska partier för att engagera sig i samhällets utveckling är bra även om vägen till påverkan och inflytande oftast är bredare och snabbare om man väljer att gå in i ett redan etablerat parti.

Det bekymmersamma med Rosing och hennes parti är att motivet och utgångspunkten bygger på en rejäl fördom. Fördommar bygger ofta på mytbildning som underblåses av till exempel den skvallrande kvällspressen. Så småningom blir myten en etablerad fördom och godtagen i allt vidare kretsar.

Min fritid ägnar jag åt politisk verksamhet. Bara inom den ganska lilla krets, i alla fall geografiskt begränsad, av fritidspolitiker som jag rör mig träffar jag regelbundet barnskötare, sekreterare, byggnadsarbetare, tjänstemän, städare, lokförare, konduktörer, busschauförer, taxichaufförer, it-tekniker, lärare, personliga assistenter, undersköterskor, sjuksköterskor, studenter, arbetslösa, småföretagare, sotare, ingenjörer, jurister, fembarnspappor, trebarnsmammor, mormödrar, farfäder, gifta, ogifta, ensamstående mammor och pappor, frånskilda, sambos, särbos, homosexuella, heterosexuella, ålderspensionärer, förtidspensionärer, alokholister, nyktra alkoholister, cancersjuka, diabetiker, synskadade, hörselskadade, rörelsehindrade och enstaka heltidspolitiker. 95% av alla politiker är fritidspolitiker.

Så vad är det unika med "Unika partiet"?
Det är väl det här med fördomar då, kanske tror dom också att blondiner är dumma?

Av okänd anledning

Semester, javisst, men av okänd anledning har den inträffat mitt i en värmebölja.
Av okänd anledning är den mest förekommande ordkombinationen i dagspressen. Hur många som råkar ut för olyckor av okänd anledning varje dag är svårt att hålla reda på.

Ett enstaka exempel: "En man i 25-årsåldern brännskadades natten till i dag svårt när han av okänd anledning kom i kontakt med en elledning på järnvägsstationen i Halmstad. (TT)"

Hur många som krockat med stolpar, spillt kokande vatten över sig, slagit huvudet i sjöbotten eller ramlat från balkongen av okänd anledning är okänt.

Kolla lite extra de närmaste dagarna när du läser dagstidningar, på papper eller på nätet, så blir du överraskad när du summerar antalet av okänd anledning du stöter på.

Hur kan ett så intetsägande, meningslöst och totalt onödningt uttryck få så starkt fäste i det journalistiska språket? Är det månne ett datavirus?
Än så länge är anledningen okänd.

PS
Bara under senaste dygnet har det hänt nya saker i floskelvärdeln. Nu sker inte trafikolyckorna bara av okänd anledning, bilarna har också slutat att köra av vägen. Plötsligt så bara kommer bilarna av vägen. Vad är det för osynlig kraft som ligger bakom denna språkliga förflackning och förändring av de fysiska lagarna?

Några färska exempel på "kommit av vägen":

"en bil av okänd anledning kommit av vägen" (SR)

"Bilen kom av okänd anledning av vägen och kolliderade med ett träd" (SVT)

"bilen av okänd anledning kommit av vägen" (Aftonbladet)

"Bilen kom av okänd anledning av vägen och kolliderade med ett träd i ett villaområde" (Expressen)

Är Reinfeldt en typisk moderat?

Eller är han bara bara en vanlig sniken smitare?
I en artikel i Svenska Dagbladet, Brännpunkt, avslöjas att moderatledaren Fredrik Reinfledt utan att rodna gift sig i kyrkan och även döpt sina barn där utan att betala medlemsavgiften. Kanske inte så konstigt för en moderat. I ett parti som slagordet "skatt är stöld" moraliskt legaliserar skattesmitning är det inte särskilt konstigt, men vill svenskarna ha en smitare som statsminister.

Senare, också i Svenska Dagbladet, avslöjas att en lokal folkpartipamp i 40-årsålderna förfalskat sitt månadskort för resor med kollektivtrafiken. Fattig eller fuskare? Varför ska jag betala när det finns så gott om hederliga skattebetalare som står för fiolerna.

Det mest intressanta med dessa två nyheter är inte frågorna i sak utan att de lyste med sin frånvaro i bonnierpressen och i alla public service-media.

Den eviga bostadsrättsfrågan

Så var det dags igen för nya rubriker om en socialdemokrat som gjort "klipp". Nu är det förre ministern, nuvarande landshövdingen Lars-Erik Lövdén som står i skottgluggen.
Det är klart att även jag ställer mig frågande till varför Lövdén ska ha en bostad i Stockholm när han bor på slottet i Halmstad. Visst är det rimligt att en landshövding också har en privat bostad, han har ju ingen besittningsrätt i slottet den dagen förordnandet som landshövding går ut. Därför är det rimligt att ställa frågan om det är Lövdéns avsikt att bosätta sig i Stockholm när den dagen kommer. Om inte, är det knappast rimligt att han lägger beslag på en stockholmslägenhet när bostadsbristen fortfarande är stor i huvudstaden.

Dimridåer runt bostadsrättsbildandet
Massmedia, som för länge sedan gett upp sitt folkbildande uppdrag, undviker att peka på de poltiska skillnaderna mellan omvandling av allmännyttiga bostadsfastigheter och privata fastigheter.
Det Lövdén och andra socialdemokrater vänder sig emot är utförsäljning och ombildning av de allmännyttigt, gemensamt av skattebetalarna, ägda bostäderna. annars är ju bostadsrätten en gammal fin socialdemokratisk idé.

Det är egentligen en större politisk sensation att moderater hyllar bostadsrättskooperativen än att socialdemokrater försvarar allmännyttan.

Det som hänt på bostadsmarknaden i Stockholm sedan millenieskiftet är en aldrig tidigare skådad socialisering av boendet anfört av moderaterna! Varken hyresgäströrelsen eller HSB har under så kort tid lyckats organisera så många boendeföreningar i storstaden.

En dag i framtiden, när spekulationsvärdet på de enskilda bostadsrätterna inte längre befinner sig på dagens överskattade nivåer kommer moderata politiker att djupt ångra att man så framgångsrikt socialiserade Stockholms bostadssektor.

Länge leve bostadsrätten!

Så fel det kan bli

För kanske 15 år sedan började ärkemoderaten Gunnar Hökmark att driva kravet på en svensk nationaldag. Att 6 juni, Svenska flaggans dag skulle ligga bra till förvånade ingen. Hökmark, Carl bildts förtrogne, och självutnämnd konservativ ideolog och tänkare hade naturligtvis andra drivkrafter än nationell patos för sitt krav. Att utöka antalet röda dagar i almanackan var otänkbart inte minst om han ville vårda relationerna med SAF (numera lobbyorganisationen Svenskt Näringsliv), Det viktiga målet för Hökmark var att avskaffa arbetarrörelsens helgdag, 1 maj, som djupt irriterade Hökmark. Kanske ska vi räkna in den tänkande Hökmark i gruppen taktiker som är så förblindade av det egna taktiska tänkandet (och förträffligheten) att när planerna ska sättas i verket oftast innebär ett totalt misslyckande. Den enda nu aktiva politiker i Sverige som jag idag ser är på väg att ta över den fallne Hökmarks roll är folkpartisten Jan Björklund.
Nåväl, att göra 1 maj till vanlig vardag vågade inte bildtregeringen, möjligtvis om Carl Bildt överlevt valet 1994 som statsminister hade Gunnar Hökmark fått sin vilja igenom.

Men Hökmarks motion i riksdagen överlevde och valsade runt i utredningsapparaten. Knappast någon trodde väl att en socialdemokratisk regering skulle införa en nationaldag i Sverige. Men så blev det. Göran Persson, som till skillnad från Hökmark, är mycket listig, vilket han ofta skickligt lyckas dölja, överraskade alla och införde nationaldag den 6 juni mot att annandag Pingst blev vardag. Knappast någon har klagat, men jublet har också uteblivit. De flesta verkar varken förstå varför eller intressera sig för nationaldagen. Nu hör jag suckar och kanske en och annan svordom i Svenskt Näringslivs korridorer när de läser i Dagens Industri att det beräknade produktionsbortfallet i samband med årets nationaldag uppgår till flera hundra miljoner. Men klaga offentligt går ju inte.

Första maj är räddad som helgdag för lång tid framöver och Gunnar Hökmark, Carl Bildts gamle vän hamnade i onåd hos den "nye moderaten" Reinfeldt, som alla andra gamla bildtvänner, och förtvinar nu i sin politiska exil i Bryssel.

Fördomsfulla räknenissar

En rodnande Fredrik Reinfeldt framträdde i TV och meddelade att hans förslag om rejäl bantning av antalet VAB-dagar tas tillbaka på grund av att de moderata räknenissarna räknat fel på besparingseffekten.
Fantastiskt att detta parti så fullt av både utbildade och självutnämnda räknenissar inte kan räkna fram effekten av minskningen av VAB-dagar från nuvarande 120 till 15 per år. Det är ju ingen marginell förändring precis.

Men så går det naturligtvis när ens egna fördomar lägger dimridåer kring räknedosan. Tydligen trodde de moderata snillena att alla småbarnsföräldrar utnyttjar de maximala 120 VAB-dagarna varje år. Dessutom är de säkert övertygade om att fusket med VAB-dagar är utbrett, när det i själva verket är så att mer än 95% av småbarnsföräldrarna aldrig haft en tanke på att missbruka systemet.

Vad som avslöjas är bara moderaternas egna fördomar om att "folk lever på bidrag", att alla fuskar för att lura samhället så mycket de kan, att "folk inte vill arbeta" osv. Nej Fredrik Reinfeldt det här avslöjar bara de mörkare sidorna av moderata värderingar. Det blir svårt att förvandla högerpartiet till ett folkligt förankarat parti när förankringen i verkligheten är så svag. Trovärdigheten för det nya arbetarpartiet bygger på en bräcklig grund i synnerhet när herrarna runt Reinfeldt har sitt ursprung i de asociala organisationer som lever efter devisen "skatt är stöld".

Finns det vanliga folkpartister?

Partisekreteraren och folkpartisten Johan Jakobsson påstår att en socialdemokratisk fritidspolitiker inte kan var en vanlig LO-medlem.
Så (avund)sjukt!

I folkpartiets värld ärnog socialdemokrat det fulaste man kan vara, om man dessutom offentligt står för detta är man misshaglig myglare med pampfasoner.

Folkpartiets upprördhet över sambandet mellan LO och socialdemokratin är slaskig politisk retorik som ständigt återkommer.

Att det var fackföreingarnas medlemmar som grundade det socialdemokratiska partiet för mer än hundra år sedan vill inte folkpartister höra talas om. Att fackföreningarna i Sverige genom bildandet av Socialdemokratiska Arbetarepartiet och LO valde föreningsrätten, åttatimmars arbetsdag och allmän rösträtt före den kommunistiska revolutionen borde till och med den mest korkade folkpartist kunna känna som tillfredsställande.

Om folkpartister av idag skulle studera det tidiga 1900-talets historia skulle de upptäcka att fackliga socialdemokrater gick sida vid sida med liberaler i kampen mot den politiska högern för allmän och lika rösträtt.

Men denna hedervärda period i liberalismens historia vill dagens folkpartister inte förknippas med, dessutom undrar jag vart de socialliberala idealisterna tagit vägen, i folkpartiet syns de i alla fall inte till.

Svag säsongstart för kaliber

Spero ett proffesionellt lotteriföretag med rötter i amatörismen. Det klassiska sättet för svenskt föreningsliv att tjäna pengar är att sälja lotter. Att detta skulle vara känt bland dagens journalistiska lejon är väl att ställa alltför höga förväntningar på dessa individers bildning.

Efter en tid med framgångsrik mediajakt på s-politiker med Laila Freivalds avgång som den stora trofén har historierna blivit allt tunnare. Fanns det inte mer i skafferiet?

Visst är det en sorts journalistisk, eller mediallobbyistisk framgång att förmå Arbetsmiljöverket att resa ut på den sörmlänska landsbygden och granska ett mindre ombyggnadsprojekt av huvudbyggnaden på en lantbruksfastighet. Dagen för besöket verkade det dessutom som att bygget stod helt stilla.

Efter några stärkande dagar i fjällen konstaterar jag att nu stänger bilsalongen för i år. Jag stoppar undan långkalsongerna, övertygad om att det är vår

Så en sista fundering, kommer kvällspressen någonsin att gå mot en ny vår?
Knappast troligt. Allt tyder på att dessa "kulturer" är på upphällningen och vi som inte kommer att känna någon saknad kan glädja oss åt att sopberget bör minska en aning.