Kungsholmen 1917

Strax före fem på morgonen är det plaskvått i gräsmattan när jag med paraply i handen går på den lilla bron över diket in i skogen för att tömma blåsan på nattens samlade urin. Kall och blöt juni 2005.
Funderar vidare på bostadsrättssocialismen och påminner mig en höst för snart 20 år sedan då jag ägnade tiden åt att läsa den stockholmska hyresgäströrelsens protokoll från tidernas begynnelse. Första mötet hölls 1917. Många timmar i dammiga arkiv, hyllmeter med pärmar, lådor och kartonger med bilder. Spännande.

Bland pionjärerna mötte jag Elin, gift med en av fackföreningsrörelsens stora profiler, Victor, en tidig socialdemokratisk ombudsman och Mårten, liberal idealist.

Vid tiden för rotandet i arkiven mötte jag också Dagmar som då bodde på Fleminggatan. Dagmar var född 1918, i en kolonistuga på Hornsberg, hennes första säng var pappans verktygslåda. Kolonistugan hade hennes föräldrar fått hyra som tillfällig bostad då de väntade barn. Den låg i alla fall vackert nära Ulvsundasjön. Högt ovanför koloniområdet på stadshagsklippan fanns en samling nödbostäder, ruckel av plank, plåt och allehanda skrot. På andra sidan Ulvsundasjön vid Huvudsta låg en annan samling av ruckel.

En av hyresgästföreningens stora frågor de första åren var hur hyresgästerna själva skulle kunna bygga bostäder åt sina medlemmar. Något större hopp om att få den helt marknadsreglerade bostadssektorn att fungera så att vanliga människor skulle få ändamålsenliga bostäder till skälig kostnad och rimlig trygghet fanns inte.

Det stora problemet för hyresgästernas eget byggande var att skaffa startkapital. Elin, Victor och Mårten var synnerligen kreativa och fastnade för den djärva idéen att ordna ett bostadslotteri. Efter åtskilliga skrivelser och ansökningar till olika statsförvaltningar fick Hyresgästföreningen i Stockholm tillstånd till lotteriet. Priserna var fantastiska! Högsta vinsten var en nybyggd trerumslägenhet i Alvik, andra och tredje vinsterna var två mindre lägenheter, också i Alvik. Därefter följde flera vinster med möbler och bohag. Naturligtvis blev lotteriet en succé. Nu fanns kapital för byggande av större projekt. Men hur skulle detta organiseras?

Det gällde ju att kunna bygga länge, långsiktigt och mycket. Bristen på bostäder var enorm. Bärande var idén om att husen skulle ägas av medlemmarna genom en förening. Medlemmar skulle spara pengar i en gemensam kassa till förmånliga villkor, lån till medlemmar skulle beviljas till betalande av insats när en lägenhet erhölls.

Hyresgästernas Spar- och Byggnadskassa, HSB, bildades 1923.
Detta blev naturligtvis en nagel i ögat på den politiska högern, fastighetsägare, banker och andra finansiärer som utan konkurrens kunnat suga pengar av och spekulera i fattiga människors boende. I detta perspektiv är det oerhört märkligt att dagens moderater och andra marknadsliberaler talar sig varma för bostadsrätten.

Sannolikt förstår dom inte, eller kanske till och med förnekar, att de omvandlade hyresrätterna idag ägs av bostadsrättsföreningarna, att lägenheterna endast är upplåtna med bostadsrätt till föreningens medlemmar. Alltså ett klassiskt kooperativt ägande, där medlemskapet i kooperativet är obligatoriskt. Här finns ingen valfrihet och den medlem som bryter mot kooperativets stadgar förlorar sitt medlemskap och sin lägenhet.

Leve bostadsrätten och socialismen!