Vision 2030

En rapport från Serafens sjukhem i maj 2030. Det är en vacker majdag, kanske kommer värmen nu efter en ovanligt kall vår. Utanför fönstret är vattenspegeln i Klara sjö stilla och blank och solen har just passerat stadshustornet på sin väg mot väster.
Klockan bör vara strax efter ett. Tror att jag redan fått lunch, minnet har blivit allt kortare och ibland kommer lunchen tidigt på förmiddagen så det är svårt att veta om jag ätit eller inte. Men jag har det bra här på Serafens sjukhem och gläds åt utsikten nu när benen inte längre bär. För ett tag sedan fyllde jag åttiofem, alla barn, barnbarn och barnbarnsbarn var här och bjöd på tårta. Det var trevligt, tror jag. Jo, jag har det bra, men inte är det roligt att bli gammal, särskilt inte när jag aldrig har räknat med att leva så länge. Minns fortfarande när jag var 27 och fullt övertygad om att jag troligen inte skulle bli äldre än 36. På den tiden gick livet i ett hysteriskt högt tempo och det är fortfarande en gåta hur jag överlevde. Mitt liv de första 40 åren var som kulans i flipperspelet, totalt okontrollerat. Andra halvlek blev raka motsatsen.När jag nu tittar ut över det vårvackra Stockholm kan jag konstatera att det inte blev 900.000 invånare i Stockholm och 2,4 miljoner i hela länet som utvecklingsoptimisterna trodde i början av 2000-talet. Det bor nu ungefär 800.000 människor i Stockholm och och cirka 1,2 miljoner totalt i Stockholms län.

Den storslagna expansionen i Storstockholm kom av sig och de nyetableringar och befolkningsökningar som skett har hamnat längre från Stockholm än vad alla trodde. Idag kan vi se en snabb och kraftfull utveckling efter en böjd axel som sträcker sig från Uppsala till Västerås och vidare till Örebro. Efter den nya regionindelningen då Stockholms stad och län blev en egen region hände inte särskilt mycket med alla storstilade planer. Den destruktiva politiska polariseringen med ständiga maktskiften slog sönder all långsiktig planering, seriösa långsiktiga investerare vände Stockholm ryggen. Samtidigt har stockholmaren blivit alltmer konservativ och det råder ett kontinuerligt motstånd mot förändringar. Det mesta som föreslås är fel och missmodet har spritt sig. Stockholm har blivit känt som Europas gnällbälte. Det är mycket tråkigt, det är riktigt skönt att sitta här på hemmet, hit in når inte gnället så lätt.
Den slagfärdige stockholmsgamängen som kunde ta motgångar med en klackspark och som jag mötte när jag som 23-åring flyttade till Stockholm en fantastisk septembermånad 1968 finns inte längre.

Men vad är det egentligen som hänt de senaste 30 åren?
Under den borgerliga regeringsperioden 2006-2010 så gick åter landets ekonomi under isen, de flesta, inte minst borgerliga ekonomiexperter, kunde inte förstå hur reinfeldtministären lyckades att så snabbt underminera den mycket goda ekonomin de övertog efter valvinsten 2006. Visserligen hade dom lite otur, precis som alla borgerliga regeringar, att ekonomin i USA gick i botten hösten 2008 vilket naturligtvis påverkade hela världen men främst det gamla västeuropa. Många unga familjer drabbades hårt när de tvingades bort från överbelånade bostadsrätter och villor, det var inte roligt att ta över regeringsansvaret efter kraschen på bostadsmarknaden. Med tuffa skattehöjningar och en finansminister på tiggarturnéer blandat med hårda förhandlingar med de största bankerna lyckades vi att mildra de värsta konsekvenserna för barnfamiljerna och återvann väljarnas förtroende på det nationella planet för lång tid. Men det fanns ju också positiva konsekvenser av den ekonomiska kollapsen, nyliberalismens cyniska teorier var för evigt döda.

I Stockholm blev ändå det mesta som förut. Efter valet 2014 bildade moderater, folkpartister och miljöpartister majoritet. Centern försvann ur kommunfullmäktige redan i valet 2010 och kristdemokraterna som 2013 råkade ut för en partisplittring fick inte tillräckligt med röster 2014. Miljöpartiet blev tredje största parti och hade majoritet tillsammans med moderaterna. Folkpartiet som nu var ett litet högerparti med öppet främlingsfientliga åsikter efter att socialliberalerna gett upp 2011 och i huvudsak anslutit sig till socialdemokraterna fick ändå vara med i den blå-gröna koalitionen. I miljöpartiet dominerade nu en socialkonservativ falang tillsammans med närmast militanta miljöbyråkrater. Moderaterna drev hårt för en ny privatiseringsvåg av de förskolor, skolor och bostäder som återgått i kommunal regi efter den ekonomiska smällen. Äldreomsorgen som också till största delen var åter i kommunens egen regi var inte intressant just då, det var för dålig lönsamhet och för stor risk nu när det bara var 40-talister bland de boende. Jodå, vi har en sosseförening här på hemmet, dom som fortfarande kan gå är ofta ute på nätterna och affischerar illegalt på elskåp och andra släta ytor. Ibland kan jag följa med om någon kör rullstolen, sådana nätter känns livet meningsfullt. Förr fanns det dom som kallades riskkapitalister, nu finns det riskpatienter.

Visst hade vi stora planer för Stockholms framtid, men det är svårt att hinna gå från plan till handling under en fyraårig mandatperiod. Jag minns när vi skulle bygga en nationalarena vid Globen, den skulle bli något helt fantastiskt. Men under tiden vi tjafsade med varandra så pågick det en hel del aktiviteter utanför vår sfär och rätt som det var stod nationalarenan klar för invigning i Solna 2011. Så har det fortsatt, vi har bråkat om det mesta både med varandra och med borgerligheten och många godbitar har gått oss förbi. De ledande företagen inom läkemedel och biomedicin ligger nu i Uppsala. En stor del av den högteknologiska utbildningen på KTH finns i Västerås nära den fordonstekniska industri som växt sig stor i den västmanländska metropolen som också är ”huvudstad” i mälardalsregionen.

Mellan 2014 och 2018 hann inte moderaterna privatisera något större antal verksamheter. S-regeringen införde stopplagar och marknaden hade inte pengar nog för att investera i politiskt osäkra projekt. Miljöpartiet var mer framgångsrikt och skapade en djungel av regler och föreskrifter vilket gjorde att trafiksituationen på Stockholms gator blev kaotisk trots att bilismen stadigt minskat under flera år.
Detta ledde till att alltfler unga stockholmare och deras familjer flyttade västerut, många pendlade redan till jobb i Uppsala, Enköping och Västerås. Enköping som en gång var en kombination av militär och industriort hade hittat sitt framgångskoncept genom att satsa stort på motorsport. De har idag norra Europas bästa och populäraste racingbana för både formel 1 och de tuffaste motorcykelklasserna. Denna verksamhet drar in flera miljarder till Enköping och mälarregionen. Verkstadsindustrin blomstrar åter och de stora biltillverkarna från hela världen har testanläggningar och verkstäder för forskning och utveckling i nära anslutning till racinganläggningen.

Men hur är det i Stockholm? Just nu i maj 2030
Visst har det gjorts en hel del stora investeringar, mest inom infrastrukturen. Norra länken firar 20-årsjubileum och citytunneln blev så småningom klar efter flera avbrott på grund av den ekonomiska krisen och allt märkligare miljöprövningar. Äntligen har det också på allvar börjat diskuteras det hopplösa i att all trafik, både på vägar och spår ska passera inom stadsgränsen. Alla dessa järnvägsspår som dessutom ska passera Stockholms city precis som dom gjort sedan 1900-talets början måste en gång för alla få en annan lösning. De senaste 20 åren har det varit ständiga problem med förseningar och köer i den spårbundna trafiken. Det är tur att optimisternas befolkningsprognos inte infriades, med 300.000 fler människor i storstockholm hade järnvägssystemet brakat ihop. Men stockholmaren verkar ändå rätt tillfreds, att köa har blivit en trygghet, en slags tyst gemenskap som känns hemtam.

Efter marknadens ekonomiska misslyckanden är offentliga sektorn den i särklass största arbetsgivaren i Stockholm. Antalet konsulter och småföretag har minskat påtagligt, att ha en fast anställning, gärna hos stat, kommun eller landsting är för många den högsta lyckan.
All industriell verksamhet är borta, likaså gymnasieutbildningar med verkstadsinriktning. Stockholm är en utpräglad tjänstemannastad, tråkig men korrekt. Visst finns det också en hel del som arbetar inom serviceyrken, vård och omsorg, handel och restaurang, kollektivtrafik och transportnäringar. Bostadsmarknaden har återhämtat sig, men bostadsrätten är inte lika inne som i början 2000-talet, alltför många vart brända och blåsta på stora pengar och de föredrar hyresrätter och har tydligen präglat sina barn att välja ett tryggt boende framför ett spekulativt. Tyvärr är bostadssektorn fortfarande segregerad, de som har lägst lön bor längst bort från sina arbetsplatser, från service och kommersiella centra. Främst är segregationen ekonomisk, men även den etniska segregationen finns kvar även om den minskat då det i alla fall har blivit bättre på arbetsmarknaden framförallt för de yngre som är födda i Stockholm men har sina etniska rötter utanför Europa.

På många sätt har det blivit bättre sedan privatiseringshysterin av den gemensamma sektorn knäcktes av den ekonomiska krisen 2010-2015. Idag är det inte politiskt gångbart att satsa på långtgående privatiseringar. Den offentliga sektorn blomstrar och dess trygga medarbetare är kreativa inom vården och omsorgen, i förskola och skola prövas metoder och pedagogiska grepp som inte var möjligt under konkurrensutsättningens ok.

Men det är långt ifrån frid och fröjd i dagens räddhågsna Stockholm, visserligen är turismen en allt större inkomstkälla, men detta på bekostnad av den konservatismen som tillsammans med miljöbyråkraterna satt stopp för all förändring och utveckling av staden. Bland miljöpartisterna diskuteras nu på allvar att flytta Skansens entré till Kungens kurva och Hazeliusporten till Norrtull. Sen ska Stockholm marknadsföras som Europas största friluftsmuseum.

När jag tittar ut från mitt fönster skymtar jag slottet, dit har vår kung Carl Philip flyttat sedan den åldrige Carl XVI Gustf placerats i gruppboendet för dementa två trappor ned här på Serafen och äldsta dottern, kronprisessan, abdikerat och flyttat till Ockelbo med sin låtsasprins.
Snart kommer nattpersonalen och lyfter upp mig i sängen. Det ska bli skönt att sova en stund innan vi i åldringsklubben smiter ut på stan och sprayar några tags på pendeltågen. Vi vet att det uppskattas i stadshuset. Många av fullmäktiges ledamöter skulle helt tappa sin politiska plattform om det inte skulle finnas anledning till återkommande klotterdebatter.

Precis när jag stänger ögonlocken påminner jag mig ett klarsynt uttalande av den kanadensisk/amerikanske ekonomen John Kenneth Gailbraight som redan tidigt 1970-tal sa,
- Det är bara idioter och nationalekonomer som tror att jordens tillgångar är oändliga.

Pingas av Twingly
Pingat på intressant.se