Kristdemokraterna dyrkar mammon

Hela förra året hörde jag kristdemokraterna i Kungsholmens stadsdelsnämnd prata lyriskt om sin "Fixar-Malte". Detta columbi ägg som skulle nedbringa fallskador bland äldre i hemmen till ett minimum.
Äldre skulle inte längre behöva kliva på stolar eller rangliga stegar för att byta glödlampor, gardiner eller sätta stjärnan i julgranens topp och annat som kan riskera skador.

Faktiskt en bra idé som vi socialdemokrater köpte och genomförde. Nu när kristdemokraterna ingår i den borgerliga maktkonstellationen i Stockholm ska man plötsligt lägga avgift på fixarens tjänster.

Det blir inte bättre av att kristdemokraterna försöker blanda bort korten och påstå att det blir orättvist mot de som har beviljats hemtjänst mot en månatlig avgift. Men det är ju faktiskt så att byten av glödlampor och gardiner är inget som hemtjänsten ägnar sig åt. Och detta gör man för att sänka skatten för "alla som arbetar" med 30 öre, samtidigt avgiftsbelägger man de som redan har arbetat och betalat skatt i 40-50 år.

Tänk om borgerligheten någon gång skulle få in i sina huvuden att betala skatt är ett smart och förmånligt sätt att finansiera gemensamma angelägenheter. Då skulle många fler få en god jul.

Utanförskapet har fått ett ansikte

Äntligen är utanförskapet personifierat - och har fått ett mycket
känt ansikte.
Han har hela hösten rest land och rike runt, besökt orter där han
inte förväntats dyka upp och försökt att ställa sig in hos
befolkningen. Nästan desperat sökt någon slags gemenskap.

Det är klart att med hans bakgrund från Stockholms norra förorter
så är det lätt att hamna utanför, men han har ändå familj och en
framgångsrik hustru.

Så åk du hem till Täby Fredrik så ska du nog upptäcka att någon
också tycker om dig, trots att du är som du är.

Det nya klassamhället börjar ta form

Lagom till jul börjar konturerna av systemskiftet skönjas. Den
moderatledda borgerligheten på alla parlamentariska nivåer visar nu
upp sin politiska inriktning utan valrörelsens skyddande dimridåer
och nställsamma löften till folket. På område efter område dras
tumskruvarna åt, mest för de som tjänar minst och lite mindre för
de som tjänar mer.

Borgerlig rättvisesyn
Uppenbarligen är det så att begreppet rättvisa har en hel del olika
ansikten. Den regeringsstödda varianten ser ut att bygga på den
mycket enkla teorin att de som tjänar mest är de bästa individerna
och för detta ska de belönas - i all evighet.

Trafiken och miljön
Den borgerliga majoriteten chockhöjer idag SL-taxorna.
Enhetstaxan, årets hit i kollektivtrafiken, försvinner. Det drabbar
främst ungdomar och pensionärer, men också miljön då många
bilister valde bort bilen vid tillfälliga besök inom tullarna för att det
blev billigt, enkelt och bekvämt.
Trafiklandstingsrådet har ett övergripande mål; att tågen ska hålla
tidtabellen. Det blir naturligtvis enklare om antalet trafikanter
minskar.

Senare i vinter kommer trängselskatten tillbaka. Vilket vid första
tanken var en överraskning. Nu börjar strategin klarna. Några
miljöavgifter blir det inte. Den "nya" trängselskatten blir en ren
trafikavgift där eventuella överskott går tillbaka till bilismen. På
köpet får man en ny trafikstruktur, de som har råd kan åka
bekvämt och utan trängsel på de bästa vägarna. Andra trafikanter
trängs ut i periferin eller tvingas ta sig fram i en allt dyrare
kollektivtrafik.

För ett par veckor sedan beslutade kommunfullmäktigemajoriteten
att halvera stadens miljöbudget som bland annat innebär stängning
av det högteknologiska reningsverket i hammarbyhamnen, ett
föredömme och en internationellt känd forskningsmiljö.

I stadshuset har man också satt igång en översyn av definitionen
"mijöbil" under förevändningen att de bilar som idag klassas som
miljövänliga är för få.

Ett tips är att alla nya och dyra bilar, från stadsjeepar till häftiga sporbilar blir miljöklassade och befriade från trängselskatt och boendeparkeringsavgifter.

Så när statsministern säger att han ska aktivt påverka EU för att
uppnå klimatmålet 2030 finns det ingen anledning att tro på hans
ord.

Skoldebatten i Stockholms stadshus

Några inlägg i skoldebatten som aldrig blev sagda då talartiden tog slut, riktade främst till Lotta Edholm(fp).

Prov och betyg
Som förälder har jag haft barn i grund- och gymnasieskolan under 1970, 80-, 90-talen fram till och med vårterminen 2003. Med anledning av folkpartiets vurm för nationella prov och betyg "för att man ska veta hur det går för barnen" måste jag bestämt påstå att under de trettio år jag varit skolbarnsförälder har jag aldrig behövt sväva i okunnighet om hur det gått för barnen. Lärare och skolledare är bra på att kommunicera med föräldrarna, folkpartiet förolämpar lärarkåren när de påstår att varken föräldrar eller elver vet hur det går i skolan.

Sosseflumskolan
är en ofta återkommande folkpartiförolämpning. Den läroplan som gäller för skolan beslutades av en bred riksdagsmajoritet 1994 efter förslag av dåvarande skolministern Beatrice Ask(m). Sedan dess har majoritetsskiften skett i Stockholms stadshus varje val, alltså har vänster och höger delat på "regeringstiden" i Stockholm. Ändå envisas folkpartiet att ständigt utropa "sosseflum" om skolan. Det är populismen på dess lägsta nivå.

Varför har inte jag gymnasiekompetens?
Den skola som jag gick i på 1950-talet uppfyllde många av de krav som främst folkpartiet driver. Hård diciplin, utvisning, till och med aga och avstängning. Som exempel kan jag berätta att jag blev avstängd från kristndomslektionerna. Inte för att jag var bråkig eller olydig, mina betyg i ordning och uppförande var alltid A sedan första klass, men jag var nyfiken och diskussionslysten.
Kristendomen var ett ämnesområde som intresserade mig, men tydligen låg mina frågor utanför mallen, och den inhyrda prästen som höll lektionerna tappade fattningen och stängde av mig från undervisningen redan efter tre lektioner.
Istället fick jag delta i en parallellklass teckningslektioner. Denna och många liknande upplevelser fick mig tidigt att tappa intresset för skolan.
Att jag inte var ensam som passade illa i den diciplinära och auktoritära skolan visar det faktum att endast 5% av ungdomarna på min födelseort gick vidare till gymnasiet 1960. Var de 95% som inte fick gymnasieutbildning hamnade har i vart fall inte folkpartisterna bekymrat sig om.

"Barnen får inte lära sig att räkna"
Särskilt riktat till Cecilia Brink(m)
Mitt yngsta barn valde tidigt matten före ishockeyn, han har aldrig upplevt att detta val har missgynnat honom i skolan, varken i grundskolan på Kungsholmen eller i Tensta gymnasiums högkvalitativa naturvetenskapliga program eller numer på KTH.

Ny politik märks i Ams-siffror

"Den nya regeringens politik börjar synas i arbetslöshetsstatistiken. Den öppna arbetslösheten stiger samtidigt som Ams-åtgärderna blir färre." skriver TT på sin internetsida.

Driver TT med oss? Eller med Fredrik Reinfeldt?

"Jobben, jobben, jobben" var väl ett ledande tema i statsministerns valkampanj.

Eller hörde jag fel då i september?

Blir det chefsflykt från landstinget nu?

Landstingsdirektören Sören Olofsson lämnar sin post med en månads varsel. Varför förstår de flesta med någon insyn i landstingspolitiken, både politiker och anställda.

Märkligt eller inte
Det märkliga är att Olofsson anställdes under den förra borgerliga majoriteten men har i huvudsak verkat under vänstermajoriteten. Det som inte är märkligt är att han lämnar skutan nu är alliansmajoriteten presenterat den politiska organisationen. Den organisation sombeslutades av landstingsfullmäktige decentraliserar eller om man så vill splittrar det centrala tjänstemannainflytandet samtidigt som den politiska makten blir starkt centraliserad. Naturligtvis är det inte kul att vara landstingsdirektör utan makt och inflytande.

Finanslandstingsrådet Chris Heister och hennes moderatkompisar vill ha hela makten och letar väl nu fram någon knähund, med moderat partibok, som de utser till ny förminskad landstingsdirektör.

Anställningen av Sören Olofsson var ett djärvt och spännande grepp. För första gången fick landstinget i Stockholms län en direktör utan politiska meriter men med en gedigen erfarenhet av ledarskap i stora organisationer. Det var ett lyckat grepp, här fick den politiska majoriteten ett proffesionellt verktyg när de under förra mandatperioden hade att hantera både ett gigantiskt underskott och en budget ur balans. Nu är budgeten i balans efter en stram och tuff ägarstyrning. Detta hade inte politikerna klarat utan en stark och kompetent koncernledning.

Från 2007 ger sig nu Chris Heister ut på mycket svag is. Det politiska systemet för ägarstyrning är slaget i spillror, koncernchefen lämnar båten och vad som kommer istället är en ny tid som moderaterna brukar säga, av svårigheter att styra ekonomin, ny budgetobalans och dessutom en redan nu lovad skattesänkning 2008. Det lär inte dröja innan köerna till vården ökar och att förlossningklinikerna i Eskilstuna, Örebro, Uppsala och Helsingfors får besök av blivande stockholmsföräldrar.

Nu återstår närmast och se vilka som gör Sören Olofsson sällskap ut genom järngrindarna mot Hantverkargatan.