Sorgligt om äldreomsorg

Reflektioner efter måndagens debatt i Stockholms stadshus som präglades av hur fantastiskt livet ska bli när man flyttat in på hemmet. Kundvalsmodellen är dörren till paradiset. Lustfyllda måltider, vin till maten, trevlig personal (inhyrd från krogen?). Massor av aktiviteter och underhållning. Hundar och katter.

Har dessa till synes så engagerade politiker någonsin besökt ett äldreboende? Har de inga anhöriga, släktingar eller bekanta som bor i exempelvis gruppboenden för dementa? De argumenterar som om våra äldreboenden är befolkade med pigga, alerta och friska åldringar. Så är det naturligtvis inte, när man väl lyckats ta sig igenom den strikta urvalsmodellen och en biståndsbedömare konstaterat att det föreligger behov av heldygnsomsorg på ett äldreboende är man i regel i mycket dåligt skick.

På våra äldreboenden pågår vård i livets slutskede. Längan efter lustfyllda måltider har för länge sedan upphört. Det är skrämmande när den politiska debatten handlar om något helt annat än verkligheten. Det låter som de engagerade pratar om seniorboende för friska 55-plussare, eller möjligen servicehus. Men det är boendeformer som inte är aktuella i kundvalssystemet.

En konsekvens av den förvirrande debatten är att många anhöriga hakar på dessa önskelistor. Enligt en färsk rapport från ett anhörigmöte på ett gruppboende för dementa kom krav på hundar och katter till gamlingarna.

Vem ska rasta hunden?
Är det den personal som idag städar, lagar mat, matar de boende, diskar, klär på och klär av, tvättar gamlingarna och hjälper till på toaletten, dokumenterar, skriver rapporter, svarar i telefon och sitter i möten?
Om det idag finns någon minut att ibland sätta sig ned tillsammans med någon boende, hålla handen, småprata och dela med sig av mänsklig värme så skulle den minuten försvinna till att plocka hundskit och tömma kattlådor.