Ovetenskap i vetenskapsradion

Vetenskapsradion, ett av de bästa programmen som SR erbjuder, belyser en hel del pågående forskning. I onsdags den 30 november rapporterades om forskning kring alkoholismen med råttor som försöksdjur. Det är högst märkligt att forskare med så vag uppfattning om vad alkoholismen är tillåts använda forskningsmedel till denna typ av förgävesprojekt.

För det första utgår man från någon slags hypotes att alkoholismen orsakas av sociala förhållanden. Denna inställning bygger på att alkoholister enbart är den lilla grupp som är synlig, så kallade "A-lagare" och uteliggare. Det är inte så svårt att i den gruppen konstatera att flertalet haft en barndom och uppväxt i socioekonomiskt fattiga miljöer. De har aldrig haft något starkt socialt skyddsnät och blir lättare utslagna ur samhället. Men det forskarna inte tycks ha en aning om är att dessa synliga alkoholister endast utgör c:a 5% av alla alkoholister. Så skulle de inrikta sin forskning på alla alkoholister skulle de finna att där finns många alkoholister som växt upp i goda miljöer, ja även många från övre medelsklass och överklass.
Detta skulle sannolikt kullkasta dessa forskares hela livssyn och riskera försätta dem i djup personlig kris.

Alkoholiserade råttor
Dessutom har testerna utförts på råttor vars sociala tillvaro väl ändå får betraktas som varande långt från människans. När forskarna till råga på allt upptäcker att de råttungar som skilts från sina mödrar och som dricker mer än de som inte avskiljts, trots allt inte alla blir alkoholiserade är deras värld nära att rämna. Vad är det som skiljer dessa råttindivider som trots skilsmässan från mamman ändå inte blir alkoholister är då nästa fråga och nu kastar sig forskarna ivrigt in i sökandet efter genetiska skillnader. Detta sökande efter sociala eller genetiska defekter har pågått i massor av år och ändå har ingen kommit i närheten av en lösning av alkoholismen. På allt detta finns det en hel del forskare som fortfarande är övertygade om att det ska gå att få alkoholister att dricka "normalt". Detta är en omöjlig uppgift, dessutom är det inte "normalt" att dricka alkohol om man inte tycker att det är normalt att friviliigt försätta sig i ett onormalt tillstånd.

Är det inte dags att svensk alkholforskning lämnar råttstadiet och gläntar på ostkupan. Redan 1935 bildades den första gruppen i den världsomspännande organisationen Anonyma Alkoholister, AA. Inom den organisationen finns samlade erfarenheter, en hel del dokumenterat, som skulle kunna leda forskarna in på mer realistiska spår. I USA diagnostiserade en doktor Jellinek sjukdomen alkoholismen i mitten av 1950-talet. Han redovisade ett stort antal symptom och beteenden som var gemensamma i en stor grupp undersökta alkoholister och uppfyllde med råge de vetenskapliga krav som normalt ställs för att diagnostisera en sjukdom. Inom svensk alkoholvetenskap synes detta vara okänt, eller i vart fall inte erkänt.

Alkoholismen är en kronisk, dödlig sjukdom, men behandlingsbar
För att utveckla sjukdomen alkoholismen krävs alkohol, inget annat. Självklart är det så att den som börjar dricka alkohol tidigt i livet och dricker mycket och regelbundet ökar risken att bli alkholiserad, men en sen alkoholdebut är ingen garanti mot alkoholismen.

Det finns bara ett definitivt samband med alkoholismen, och det är alkoholen. Att alkoholismen slår hårdare och brutalare mot den som är fattig och har svaga socala resurser än mot den som är rik och omgiven av ett finmaskigt socialt skyddsnät är bara en spegling av klassklyftorna i samhället.

Ett liv utan alkohol är ett verkligt liv.