Se över lagen om offentlig upphandling

Den sedan alltför många år gällande modellen med upphandling av vård och omsorg med tillämpning av Lagen om Offentlig Upphandling (LOU) har skapat en modell som sätter penningen före individen.

De aktörer som idag verkar inom äldreomsorgen har lärt sig hur man formulerar ett anbud utifrån de kriterier som uppställs i anbudsunderlaget så väl att i huvudsak alla inlämnade anbud är i det närmaste identiska ända fram till priset. Då det inte är några skillnader av betydelse mellan de olika entreprenörernas löften och åtaganden, alla har lärt sig att skriva ”rätt” anbud utifrån anbudsunderlaget. När den politiska nämnden slutligen ska utse vinnare i anbudstävlingen blir det den som har det lägsta priset som får uppdraget. Så säger lagen. Det är alltså inte möjligt att premiera en högre kvalitet i omsorgen eller kanske rent av ett mer realistiskt anbud så länge någon annan anbudsgivare uppfyller de i anbudsunderlaget uppställda kriterierna och erbjuder ett lägre pris. Även om beslutsfattarna kan misstänka att det blir svårt för entreprenören att klara sitt åtagande på lite längre sikt.

Låt mig konstruera ett exempel. Ett servicehus med ett visst antal platser ska upphandlas. I anbudsunderlaget ställer stadsdelsnämnden/kommunen ett antal krav när det gäller mathållning, personaltäthet, personalkategorier, kompetens etc. Fem anbud kommer in, samtliga svarar nöjaktigt på de uppställda kriterierna och de bedöms i den delen likvärdiga.
Två av anbudsgivarna har räknat ut att de behöver en ersättning på c:a 160 miljoner för att uppfylla de krav som upphandlaren ställt. De tre andra anbudsgivarna har kommit fram till priserna 150 miljoner, 147 miljoner och 144 miljoner. Den med lägsta priset vinner.

Då ställer jag mig frågan om det är så att de två som kommit fram till 160 miljoner är de som räknat rätt, det behövs 160 miljoner för att kunna ge en kvalitativt god omsorg om de boende på servicehuset. Vad händer då med omsorgen om de äldre när lägsta pris vinner?

Innan jag försöker svara på vad som händer med omsorgen behövs resonemanget vidgas en aning och först frågar jag mig hur det kan skilja så mycket i pris? Ofta beror det på att det företag som lägger lägsta priset är ett stort företag, inte sällan ett dotterbolag i en koncern. De kan och har råd att lägga ett ”underbud” och ta över och driva verksamheten utan några omedelbara kvalitetsförsämringar. Men på lite sikt, kanske efter ett år, kommer besparingarna, ofta genom neddragning av personalstyrkan. Man börjar i regel med nattpersonalen, det är dyrt att ha en legitimerad sjuksköterska närvarande på nätterna då det ändå är ganska sällan något allvarligt inträffar nattetid. Sedan rullar det på och till slut kan man driva servicehuset, med vinst, trots det lägre priset.

Naturligtvis blir omsorgen sämre, den medicinska kvaliteten sjunker, otryggheten blir större både bland de boende och deras anhöriga.

Slutligen, vad händer efter 4-5 år när nästa upphandlings ska göras? Det uppstår ytterligare prispress, ännu ett stort och kapitalstarkt företag tar hem spelet genom prisdumpning. Så här går det till på alla marknader och målet för de stora är att ta marknadsandelar. För att erövra nya marknadsandelar är man beredd att subventionera underpriset med koncernbidrag under en introduktionsperiod. Detta leder förutom en långsiktig kvalitetssänkning också till att mindre aktörer, ofta med en lokal förankring, slås ut från marknaden. Att personalen får byta arbetsgivare vart fjärde eller femte år och varje gång uppleva hur personalgruppen blir mindre kan inte leda till en god omsorg.

Som socialdemokrat känner jag ett ansvar för att starta en debatt med målet att förändra LOU så att det blir möjligt att prioritera omsorgens kvalitet före priset.

Håkan Wahlén
hakan@kungsholmen.nu