En låtsasmarknad

När KTH-professorn Hans Lind, som på regeringens uppdrag utreder hyresrätten, resonerar om att bostadsköerna kan kortas om hyrorna höjs i attraktiva områden är det en bekräftelse på att de borgerliga teorierna om en ”bostadsmarknad” havererat.
Vi har genom åren hört liknande teorier bland liberala tänkare, till exempel att om man minskar utbudet av förskolor så minskar också köerna till dagis. Det är i och för sig sant – men asocialt, en människofientlig inställning. När nu Hans Lind redovisar samma typ av tankebanor har han helt tappat fokus.

Det är inte köerna som är problemet. Det är bristen på bostäder som måste åtgärdas.

Detta bekräftar att den så kallade ”bostadsmarknaden” är konstruerad för att tjäna politiska och ekonomiska syften, en ”marknad” som saknar normala marknaders fundamenta. Om ”bostadsmarknaden” vore en normal marknad så skulle dess aktörer bygga bostäder i rask takt. Det finns för närvarande c:a 300.000 hushåll i Stor-Stockholm som efterfrågar annan bostad än vad de har idag, av dessa saknar c:a 10% helt egen bostad. Efterfrågan är alltså stor. Att i ett sådant läge föreslå åtgärder som begränsar tillgången på bostäder strider mot allt förnuft och bekräftar att det inte finns någon fungerande ”bostadsmarknad” i Stockholm. Det blir också uppenbart att marknadsliberalernas gnölande om marknadshyror enbart har politiska och ekonomiska syften för att ensidigt gynna kapitalmarknaden.

En fungerande marknad har en rimlig balans mellan tillgång och efterfrågan.

Att påstå att bostaden är en vara bland andra varor är att förringa bostadens verkliga värde för individens möjligheter att leva ett drägligt liv. Att försöka skapa en marknad utmärkt av exklusivitet är att bygga ett starkt segregerat klassamhälle.

De liberala högerpartierna går vidare i sina historiska fotspår, det är kapitalismen som ska gynnas på folkets bekostnad. Det är bara retoriken som förändras övar tiden.