Semesterblogg III

B & B & B
Att George W Busch är besatt av idéen av att fullfölja sin far, George Busch politiska gärning vet vi sedan länge. Inget särskilt med det, det finns gott om duktiga pojkar som bara lever för att bli uppmärksammade och klappade på huvudet av pappa. Att han dessutom ser sig som utsänd av Gud förstärker bilden av galenpanna. Men inte nog med det. En bärande linje i George W Busch politiska framtoning är martyrskapet. Han är hotad, han är förföljd, han är utsatt för en världsomspännande konspiration. Muslimer förföljer honom ständigt, överallt och vart han sig i världen vänder står al qaida där och visar sina tänder.
Är detta den nya tidens modell för politiskt ledarskap? Kanske är det så, det gäller att framstå som förföljd, som någon slags minoritet, det gillas högt av massmedia. Om man inte är homosexuell, inte kvinna, inte invandrare, inte villaägare, inte särskilt avvikande på något tydligt sätt får man skapa sig en egen minoritetsgrupp, som till exempel förföljd amerikansk president, en liten och ständigt utsatt minoritet. Då öppnas spalterna i världspressen, TV-kamerorna går varma och ur radion knastrar utrikeskorrespondenter som tror att de är 2000-talets Arne Thorén.
Alltså, Gerge W Busch visar upp starka drag av psykisk och mental ohälsa, det minsta han skulle behöva är en privat terapeut. Är han samtidigt det nya seklets modell för politiskt ledarskap? Galen och framgångsrik! Eller är det så att alla politiker med efternamn som börjar på B besitter samma typ av ledarskapsgener? Nej så kan det inte vara, vår justitieminister är ju en typisk lagspelare, eller är det han som är undantaget?

Förföljd minoritet
Helt i strid med mediernas normala behandling av förföljda minoriteter är de långtidssjukskrivna totalt ute i kylan. Ingen visar dessa olycksdrabbade människor någon sympati. Till varje pris ska de ut och jobba annars ska dom bestraffas med sänkt ersättning från Försäkringskassan. Detta är helt politiskt korrekt! Fan ta dom knäppskallar som drabbas av cancer, MS, Parkinssons sjukdom, hjärtinfarkt eller bryter armar och ben hemma i köket eller i en simpel bilolycka. De enda långtidssjuka som det verkar vara synd om är hyperaktiva äventyrare som bryter nackar och ryggar när de dyker på grundt vatten, ramlar utför bergssidor eller drar i felt tamp på fallskärmen.
Den fina svenska traditionen att solidariskt ta ansvar för att de som drabbas av sjukdom ska få bästa möjliga vård, bästa stöd för rehabilitering så att sjukdomen eller handikappet i så liten mån som möjligt lägger hinder för att den sjuke ska kunna fungera i hem, familj och i bästa fall på arbetsmarknaden angrips ständigt av högeregoisterna.
Jag säger bara till er som finansierar och producerar dessa förnedrande, förklenande och kränkande rapporter om långtidssjuka och handikappade, må ni brinna i helvetet!

Socialdemokratiskt misslyckande
Senast i söndags träffade jag Benke Winroth, facklig företrädare för SKTF:s medlemmar på bredbandsföretaget STOKAB. Han avslutade sin tidiga semester med att fira sin födelsedag. Solbränd, strålande och som vanligt charmerande trevlig.
Nu är Benke tillbaka på jobbet, blek under solbrännan, ledsen och förbannad tillsammans med arbetskamrater som bryts ned alltmer av det senaste året som präglats av uppsägningar, lönesänkningar, tvister och en snabbt ökande otrivsel.
- Finns det ingen som tar det politiska ansvaret för STOKAB och dess personal, undrar Benke på telefon hit upp i fjällvärlden. Benkes undran är befogad. För två år sedan tillträdde en ny styrelseordförande, en av socialdemokratins verkliga tungviktare, en f.d. socialdemokratisk stadsdirektör blev styrelsesuppleant. Senare spetsade staden styrelsen med sin egen utrikesminister, tillika biträdande finansborgarråd. Ändå lyckas den, likaledes för två år sedan rekryterade, VD:n ställa till totalt kaos i bolaget. Bortåt hälften av alla anställda har försvunnit från företaget, flertalet uppsagda. Andra har fått sina löner kraftigt sänkta i strid med gällande lagstiftningen enligt SKTF. Rapporter har presenterats som visar att en stor majoritet av personalen saknar förtroende för ledningen och att de som är kvar mår allt sämre för varje dag som går.
Jag är socialdemokrat och f.d. styrelseledamot i STOKAB AB, just nu flammar skammens rodnad över mina bleka kinder.