Så fel det kan bli

För kanske 15 år sedan började ärkemoderaten Gunnar Hökmark att driva kravet på en svensk nationaldag. Att 6 juni, Svenska flaggans dag skulle ligga bra till förvånade ingen. Hökmark, Carl bildts förtrogne, och självutnämnd konservativ ideolog och tänkare hade naturligtvis andra drivkrafter än nationell patos för sitt krav. Att utöka antalet röda dagar i almanackan var otänkbart inte minst om han ville vårda relationerna med SAF (numera lobbyorganisationen Svenskt Näringsliv), Det viktiga målet för Hökmark var att avskaffa arbetarrörelsens helgdag, 1 maj, som djupt irriterade Hökmark. Kanske ska vi räkna in den tänkande Hökmark i gruppen taktiker som är så förblindade av det egna taktiska tänkandet (och förträffligheten) att när planerna ska sättas i verket oftast innebär ett totalt misslyckande. Den enda nu aktiva politiker i Sverige som jag idag ser är på väg att ta över den fallne Hökmarks roll är folkpartisten Jan Björklund.
Nåväl, att göra 1 maj till vanlig vardag vågade inte bildtregeringen, möjligtvis om Carl Bildt överlevt valet 1994 som statsminister hade Gunnar Hökmark fått sin vilja igenom.

Men Hökmarks motion i riksdagen överlevde och valsade runt i utredningsapparaten. Knappast någon trodde väl att en socialdemokratisk regering skulle införa en nationaldag i Sverige. Men så blev det. Göran Persson, som till skillnad från Hökmark, är mycket listig, vilket han ofta skickligt lyckas dölja, överraskade alla och införde nationaldag den 6 juni mot att annandag Pingst blev vardag. Knappast någon har klagat, men jublet har också uteblivit. De flesta verkar varken förstå varför eller intressera sig för nationaldagen. Nu hör jag suckar och kanske en och annan svordom i Svenskt Näringslivs korridorer när de läser i Dagens Industri att det beräknade produktionsbortfallet i samband med årets nationaldag uppgår till flera hundra miljoner. Men klaga offentligt går ju inte.

Första maj är räddad som helgdag för lång tid framöver och Gunnar Hökmark, Carl Bildts gamle vän hamnade i onåd hos den "nye moderaten" Reinfeldt, som alla andra gamla bildtvänner, och förtvinar nu i sin politiska exil i Bryssel.