Borgerlighetens diskreta charm

Naturligtvis kommer de flesta ihåg Leijonborgs tidigare utfall om en "socialdemokratisk kultur" i samband med den pappalediga socialdemokraten som skickade fejkade "reinfeldtmail".

Påminner mig ett inte särskilt diskret samtal jag hörde i offenlig miljö för någon månad sedan där ett par yngre folkpartister ohämmat delade med sig av sina smått groteska fördomar om socialdemokratin och socialdemokrater. Min spontana reaktion var att de skämtade men det var på fullt allvar. Smått förfärad konstaterade jag, återigen hur tråkigt det är att de kloka är så fyllda av tvivel och de korkade alltid så tvärsäkra.

Har de (folkpartisterna) blivit övermodiga och förlitat sig på att svensk media ägs av borgerliga familjer som gärna skyddar "sina" partier och deras företrädare?

Risken att invaggas i en sådan falsk trygghet är naturligtvis stor med tanke på att det senaste halvåret har tre framträdande folkpartister ertappats med lagbrott, en gratisåkare och två rattfyllor, utan att det uppstått något mediadrev.

Naturligtvis har en sådan inställning fått förstärkt legitimitet av att en av moderaternas retoriska hörnpelare om en "despotisk och korrupt" socialdemokrati förvandlat socialdemokraterna till ett i alla lägen tillåtet villebråd.

Enkelt uttryckt kan jag konstatera att borgerligheten fallit offer för sina egna myter.