Vad har hänt i den stockholmska socialdemokratin?

Varför ska man inte diskutera personligt ansvar när partiet i Stockholm gjort sitt sämsta val någonsin?

Nej det passar tydligen inte de som nu sitter med skägget i brevlådan. När massmedia visar sin nyfikenhet och intresse för vad som händer går den under senare år vanliga uppmaningen ut till alla de som till äventyrs kan veta något att inte uttala sig för media utan "hänvisa till den interna process som pågår". Vaddå internt, har inte medlemmar och väljare rätt till någon insyn, än mindre påverkan.

Vad har hänt i den stockholmska socialdemokratin?
Vi som gärna framhåller oss som demokratins försvarare och i högtidstalen påminner om att det var socialdemokratin och fackföreningsrörelsen som stod främst på barrikaderna när den allmänna rösträtten drevs igenom i Sverige för drygt 80 år sedan.

Nej nu skall locket läggas på så att de som anförde partiet i katastrofvalet i lugn och ro får slicka sina sår och manövrera sig i rätt läge för att överleva katastrofen och skapa nya plattformar för sina politiska liv.

Något sjukt har smugit sin in i den socialdemokratiska apparaten. Visst har jag genom åren sett åtskilliga punschiga boxare som knockats medvetslösa match efter match men ändå rest sig upp och utropat sig själva till världsmästare. Att dessa ofta lider av kraftiga hjärnskador är väl känt och allvarligt. När politiker börjar bete sig på samma sätt blir jag mycket bekymrad.

I ett sundare klimat hade naturligtvis både Stockholms Arbetarekommuns styrelse och samtliga borgarråd ställt sina platser till förfogande redan dagen efter valet. Därefter hade medlemmar, s-föreningar och representantskap i normal ordning utsett ny styrelse och oppositionsborgarråd. Jag är övertygad om att flera av de som idag sitter i styrelsen och säkert något av de avgående borgarråden hade getts förnyat förtroende i en sådan process.

Men att prövas på detta sätt tycks inte falla någon in. Istället deklarerar alla att de ska fortsätta som förut, som om ingenting hänt. Det är sjukt!