Aleris åker ut från Serafen!
Det är en stor framgång att avtalet med Aleris äntligen sägs upp, framförallt för de boende och deras anhöriga. Men också för personalen som utsatts för en arbetsgivare som inte på långa vägar kunnat motsvara vad som kan förväntas på en bra arbetsplats i modern tid.
De allvarliga missförhållandena på Serafen under det senaste halvåret med en mängd Lex Sarah-anmälningar och klagomål från boende, anhöriga och personal på Serafen tvingade den moderatledda alliansen att vid torsdagens sammanträde i stadsdelsnämnden att säga upp avtalet.
Äntligen, finns det anledning att utbrista
Socialdemokraterna på Kungsholmen har vid så gott som varje sammanträde med stadsdelsnämnden under det gångna året uttalat misstro med Aleris sätt att bedriva äldreomsorgen. Förtroende för Aleris har successivt körts i botten och tilltron till bolagets förmåga att driva en god äldrevård på Kungsholmen är sedan länge borta.
Moderatalliansens omvändning under galgen
Den moderatledda alliansens snabba fotbyte är en omvändning under galgen. Så sent som vid stadsdelsnämnden sammanträde före jul försvarade företrädare för alliansen fortfarande den goda kvalitén i Aleris äldreomsorg.
Dock ger jag stadsdelsnämndens ordförande Regina Kevius(m) en eloge för att hon när Aleris brister blev uppenbara, lät förnuftet gå före nyliberal dogmatism och partipiska.
Nu finns det möjlighet att med Serafen i stadsdelsnämndens egen regi utveckla ett äldreboende som i framtiden kommer att kännetecknas av god omsorg, hög kvalitet och som det bästa äldreboendet i Stockholms stad.
Med en bred politisk uppslutning bakom en sådan satsning är jag och alla socialdemokrater på Kungsholmen beredda att medverka.
Stopp för privata bolag med vinstintresse
Beslutet att säga upp avtalet är naturligtvis i första hand en vinst för de boende på Serafen, som nu kommer att få stor chans att uppleva en äldrevård av god kvalitet.
Stadsdelsnämnden och dess duktiga förvaltning måste nu bygga upp en kompetens för att driva egen kommunal äldreomsorg och på detta sätt åter ge Kungsholmens äldre valfrihet på riktigt vid valet av äldreomsorg.
Förhoppningsvis innebär dagens beslut ett definitivt stopp för att anlita privata vårdbolag med avkastningskrav på uppemot tio procent och med en minimal demokratisk insyn.
4 kommentarer:
Kan bara lyckönska de boende och deras anhöriga till gårdagens beslut.
Vill även passa på att ge S-ledamöterna i stadsdelsnämnden en eloge för enträget och outtröttligt arbete. I kampen mot en allt för hård privatiserings iver på alla områden som den moderatlädda alliansen nu driver på alla fronter i landet och Stockholm i synnerhet.
Kenneth Nilsson
Som anhörig till en boende på Serafen är lättnaden obeskrivlig.
Tack alla som bidragit till detta.
Åsa Johansson
Jag och min fru, som bor på annan ort, är anhöriga till två 69-åriga inneboende på Linneagården, Serafens äldreboende. Avdelningen skall enligt uppgift vara avsedd för personer med psykogeriatriska problem. Vi är inte direkt förvånade att Kungsholmens SDF sagt upp avtalet med Aleris. Den ena av våra släktingar flyttade in redan på Förenade Cares tid (2006) och vi blev lite undrande när vi möttes av en enhetschef som delade ut en enkät redan första dagen och som skulle besvara direkt! Sedan dess har inga enkäter delas ut och bara ett anhörigmöte har ägt rum och då glömde man att skriva protokoll. Icke förvånande fick Förenade Care kritik för bristande dokumentation.
Vi har inte tidigare framfört några klagomål till SDF eller andra instanser utan försökt att framföra våra önskemål till vårdpersonalen, enhetscheferna och den medicinska personalen. Vi har oftast blivit väl bemötta, man har lyssnat på oss men sedan händer inte så mycket, ofta glöms det bort. Det har således tagit lång tid att få önskemål tillgodosedda. En personal fällde faktiskt yttrandet ”vi är lite slöa på den här avdelningen”.
Den ena av våra släktingar har förutom oro och ångest, ett oklart Parkinsonliknande syndrom samt en progredierande kyfoskolios och är för det mesta sängliggande. Hon kan sitta uppe i rullstol korta stunder, men får ont i ryggen. Hennes rullstol är olämplig och sjukgymnasterna har varit oförmögna att få fram en ny. Efter mycket tjat fick vi den dåvarande läkaren att skicka henne på en neurologkonsult. Neurologen remitterade i sin tur till ortoped och båda förvånade sig över att ingen på boendet hade kunnat ta tag i denna situation. Nu har vi äntligen lyckats få sjukgymnasten att kontakta hjälpmedelscentralen.
Den andra släktingen kan gå uppe men hämmas av fobier, bacillskräck och tvångshandlingar. Innan hon kom in på Serafen hade hon varit mycket sjuk och fått ECT-behandling för att häva en akut depression. Avvecklingen av denna behandling fördröjdes och pågick i över ett år, p.g.a av att läkarna på boendet inte hade förstått att de själva skulle utvärdera och följa upp behandlingen. De verkade inte heller känna till de rekommendationer för avveckling av ECT-behandling som utfärdats av landstinget.
När SDF nu skall ta över driften själva och försöka leva upp till vad som står i avtalet, skulle jag vilja framföra några synpunkter. För det första är avtalet oklart när det gäller bemanningen. Exakt under vilka timmar på dygnet skall det finnas 4 personal? Under den tid som Aleris drivit verksamheten har det rått konstant underbemanning. Med det klientel som finns på Linneagården krävs också personal med god kompetens och som har förståelse för personer med t.ex. fobier. De flesta av den personal som vi haft kontakt med är snälla och välmenande men verkar dåligt utbildade för sin uppgift. Viss medicinsk personal har också en klandervärd attityd till såväl anhöriga som psykiskt handikappade!
Ett stort problemet är den dåliga kommunikationen inom och mellan personalgrupperna. Det tror vi beror på bristande ledarskap, brist på fasta rutiner, otydlig och olämplig arbetsfördelning, otillräcklig och ibland obefintlig överföring/rapportering mellan av- och pågående personal. Vårdpersonalen har haft för mycket fokus på schema och annan planering och för lite tid till att prata med inneboende, aktivera dem, gå ut med dem o.s.v. Det verkar ofta oklart vem som ska göra vad; mat tar slut, blir inte beställd, man verkar inte veta om medicin delats ut eller inte, allmänt rörigt och smutsigt i kök och förråd, nya kläder förstörs då de blir tvättade på ett felaktigt sätt.
Läkarna är förhållandevis passiva och fortsätter den behandling som följt med patienten utan att uppdatera sig, ifrågasätta felaktiga diagnoser eller ta reda på om patienten verkligen behöver alla sina mediciner. En konsult med geriatrisk specialitet (sådana finns på nära håll) borde gå igenom ordinationerna. Det går att göra vården bra, det finns goda exempel från t.ex. Mölndals kommun och kommuner i Norge. Det är inte alltid den dyraste vården som är den bästa.
Lars-Åke Fransson
Lund
Har jobbat i äldreomsorgen ca 50 år.Men Mölndal där är det vanvård på Eklanda äldreboende.Där fick en död lika två veckor och lukta lik!Det är inget värdigt!En chef som är 27inte ens undersköterska.Småtjejer på stället,tvättar inte ens de gamla.De får bara sitta där och vämnta på att dö!Inte mölndal vad ni än väljer!
Skicka en kommentar