På spåret?

När jag lyssnade på kommunfullmäktiges debatt (i Stockholm) på måndagskvällen var det en märklig upplevelse att höra de så politiskt fjärran stående från varandra herrarna Eije Herlitz(mp) och Christer G Wennerholm(m) falla om varandras halsar. Det handlade om Spårväg City (Östermalmsexpressen?) från Normmalmstorg upp till NK. De var rörande eniga i denna banbrytande satsning.

Eije Herlitz passion för spårvagnar är känd sedan många år, Wennerholms intresse är av färskare datum och mer förvånande. Min respekt för Herlitz passion är större än för Wennerholms vältalighet i frågan. Detta grundar jag på en avgörande skillnad. Herlitz och miljöpartiet är beredda att som en konsekvens av de utrymmeskrävande spårvagnarna vidta åtgärder för att radikalt minska bilismen i Stockholms innerstad.

Christer G Wennerholm har inga sådana planer utan hänger sig åt naiva drömmar i form av att "gubbarna som idag sitter i sina bilar" helt plötsligt skulle parkera sina små plåtlådor och kasta sig ombord på första bästa spårvagn bara för den fantastiska upplevelsen att få färdas i en modern spårvagn. Skulle dessa "gubbar" som konsekvent bojkottat all annan kollektivtrafik till förmån för sina bilar plötsligt totalt ändra sina resvanor? Det kan väl inte ens Wennerholm tro om han rannsakar sin entusiasmen i sömmarna. Annars borde väl denna spårvagnsaffekt redan märkts på de dagliga eftermiddagsköerna på Strandvägen där det i flera år funnits möjlighet att lämna de små plåtlådorna och iställlet hoppa ombord på de större spårbundna plåtlådorna för kollektivt resnöje.

Eije Herlitz perspektiv är också annorlunda på flera plan, han talar om att förlänga den muséespårväg som idag trafikerar Djurgården-Norrmalmstorg. Det påminner mig om en mardröm som på senare år har stört min nattsömn:

"Kommunfullmäktige i Stockholm har just beslutat att flytta Hazeliusporten från Djurgården till Norrtull och Skansens entré till Kungens kurva. Som en konsekvens av detta är också stadens slogan från och med nu -Stockholm, ett museum i världsklass!"

Eije Herlitz eftermäle för hans politiska gärning kommer säkert att vara berömmande när det gäller hans idealitet, envishet och uthållighet när det gäller Stockholms bästa utifrån hans perspektiv. För Christer G Wennerholm kan ett mer pinsamt eftermäle formuleras så här: Mannen som på egen hand lyckades med att åstadskomma den ultimata trafikinfarkten i Stockholms city.